”Med ord och utan” är i första hand en lyrikantologi med dikter av fyra italienska poeter, Luciano Erbe, Guido Oldani, Daniela Marcheschi och Maura del Serra. På vänstersidorna i boken finns originaltexten och på högersidorna finns dikterna i svensk tolkning. Direkt efter dikterna kommer en kort presentation av varje författare. Sedan följer ett avsnitt i boken som bär namnet ”Vid ordets gräns” och som rymmer några mycket korta texter, ett slags bilder i text. Allra sist kommer avsnittet ”Utan ord” som innehåller avbildningar av fyra mer eller mindre abstrakta konstverk. Tanken med sammanställningen är enligt förordet att visa hur nära varandra ord och bild befinner sig. Bokens utgivare är förlaget Tranan.

Jag väljer att läsa en dikt av Luciano Erba här och mitt främsta skäl till detta val är att den bär titeln ”Il roccolo”. Under förra sommaren hade jag mycket med roccoli att göra och jag skrev bland annat den här texten om roccolofenomenet.

Il roccolo

Su uno sperone di monte cresceva
un’erba né gialla né nera
un casotto neppure si vedeva
verde tra faggi e betulle
né lontani né troppo vicini
finché da una feritoia partì un colpo
e apparve un lungo essere nero
a raccogliere un uccellino caduto da un ramo secco
un essere come quei magri che nei western portano un cilindro
e fabbricano casse da morto sulla main street:
ma questo era bergamasco e coadiutore
e se vado ancora per preti
è più che mai per una questione di equilibri
direi qui per un gusto di colori
di verde di polenta e di nero.
Che se poi volete saperne di più
andate a trovare il Pfarrer Johann Hämmerle
che in una certa valle delle Alpi
coltiva fiori di altissimo stelo
di petali azzurri e stellati:
devo dire che il miele delle sue api ha un sapore sui generis.
Pare che questi fiori
(ma chi si fida dei preti)
siano stati trapiantati
da non so qual pianoro dell’Asia Centrale.

…

Översättningen till svenska är gjord av Andreas Sanesi:

Fågeltornet

På en bergskam växte
ett gräs varken gult eller svart
ett skjul syntes där knappt
grönt bland bokar och björkar
man var varken för långt bort eller för nära
till slut sköts ett skott ur en springa
fram kom en lång svart varelse
att plocka upp en liten fågel, fallen från en torr gren
ett väsen likt de magra typer som i Vilda Västernfilmerna bär cylinder
och tillverkar likkistor på main street:
men den här var Bergamo-bo och adjunkt
och om jag fortfarande går och letar präster
är det mer än någonsin en fråga om balans
här närmast ett sinne för färger
grönt majsgrötsgult och svart.
Vill ni så veta mer om detta
skall ni besöka Pfarrer Johann Hämmerle
som i en viss dal i Alperna
odlar blommor på mycket hög stjälk
med blå stjärnlika kronblad:
hans bins honung har en säregen smak måste jag säga.
Dessa blommor lär vara
(fast vem kan lita på en präst)
inplanterade
från någon höglandsslätt i Centralasien.

Översättarens anmärkning: Titeln: it. roccolo betecknar ett torn eller skjul från vilket man förr bedrev numer förbjuden småfågelsfångst eller -jakt; då termen saknar en verdertagen sv. motsvarighet och inte heller är känd för en oinsatt italienskspråkig läsare har jag valt att översätta den med ”fågeltornet”, som kan vara passande tvetydigt i sammanhanget.

PS Annars har Bengt O. också tangerat roccolofrågan i någon av sina texter; jag kommer bara inte på vilken.

Jag fick syn på dem alldeles intill muren, en brunaktig och en mera grå. De verkar bo här i trädgården eller så är det bara den ena som bor här; den andra är kanske bara på besök. Jag vet inte riktigt hur det går till bland igelkottar. Vilken är honan och vilken är hanen? Hur snart kommer ungar att födas?

Under några decennier av det förra århundradet nådde skolbildningen i Sverige ett höjdläge beträffande en kombination av god nivå och god spridning eller klarare uttryckt många fick en god skolbildning. Fick och förstod att ta emot en sådan, kanske jag ska tillägga för att skärpa bilden. Det var vid ungefär den tiden - om denna relativa samtidighet är en slump eller inte tål att funderas över - som de flesta avhandlingar i Sverige skrevs på svenska. Före den tiden skrev de på latin, franska och tyska och efter den tiden skrevs/skrivs de på engelska.

Guldåldrars glans syns bäst på avstånd.

Idag vill jag introducera en nystartad blogg om ukrainsk lyrik och förmodligen om svensk lyrik också så småningom och kanske om annat. Lev Hrytsyuk heter mannen bakom bloggen, som bär namnet Whytranslator (i min lista hittar ni bloggen under namnet “Lev i Lviv”) . Språken är - hittills - ukrainska, svenska och engelska. Lev är också - bland mycket annat - Salongens inofficiella korrespondent i Lviv och vi (Jelena, Lev och jag) har genomfört flera små översättningsprojekt av ukrainsk lyrik i Salongen. Här är en flik av ett av dem och här hamnade översättningen av Natalka Bilotserkivets’ dikt ”Repetitionstid” efter samarbetet mellan oss och några av våra läsare:

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare
Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål
Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet
och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen
den gamle aktören blöder och det är november, november
Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!
Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren
på det gamla bergets vissnande och nakna axlar
och på det älskade ansikte som bleknat framför dig
lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket
av Det stora dramats ord - replikerna glöder i mörkret
Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse
Vi är som träden redan förberedda för vintern.

På bokmässan i Göteborg hösten 2006 framträdde Lev Hrytsyuk tillsammans med Salongen med bland annat olika läsningar av den dikten. Och så här såg Lev ut efteråt:

PS I Salongen pågår just nu ett annat översättningsprojekt. Det gäller några dikter av Else Lasker-Schüler. Ni är välkomna dit - och kom gärna med förslag på förbättringar av försöksöversättningarna!

Jag har en liten bok med tankar av Hermann Hesse som Volker Michels har ställt samman. Ibland slår jag upp en sida i den och läser och försöker följa de tankegångar som står skrivna där.

Meistens sind die schlimmen und dummen Perioden mir nachher besser bekommen als die vernünftigen und scheinbar gedeihlichen. Ich muß Geduld haben, nicht Vernunft. Ich muß die Wurzeln tiefer treiben, nicht an den Ästen rütteln.

.

För det mesta har de hemska och dumma perioderna i efterhand varit bättre för mig än de förnuftiga och skenbart välgörande. Jag måste ha tålamod, inte förnuft. Jag måste slå djupare rötter, inte ruska på kvistarna.

Blick från huset i Montagnola i Schweiz

Jag läser vidare i lyrikantologin ”Jag i första och sista person” och väljer en ny text att visa här. Det är en dikt av Urszula Kozioł och översättningen är gjord av Anders Bodegård:

Vid havet

I skydd av natten
går månen ut och går
med jordens alla vatten
fram och tillbaka
fram och tillbaka

strax bakom ryggen
en iskall rysning
den hundrafotade vågens steg
följer dig hack i häl

det är havet ur själva djupet
som rusar huvudstupa fram
för att kasta sig för dina fötter
stunden innan
era vägar
skall skiljas åt
för alltid

Vi talade om frihet hela kvällen, hela natten, om vad det skulle vara, frihet utanför diktaturer alltså, för i en diktatur vet alla vad frihet är och där talar man snarare om hur man ska bära sig åt för att uppnå den. Utanför diktaturerna är frihet något mycket vagare, fast kanske är det pengar och det är ju inte vagt. Om man är ”ekonomiskt oberoende” är man fri, sa någon. Om man frisk och stark är man fri, sa en annan. Om man är ung och frisk, har man stora möjligheter att bli fri, tyckte någon som inte var så ung. Om man har makt. Om man är känslomässigt oberoende är man fri, sa en, fast vad har man friheten till om man inte bryr sig om någon. Kanske finns det ingen frihet mer än för den som verkligen är fånge, tyckte en. Frihet är att ha en vilja, sa x. Är viljan att vara fri då detsamma som frihet, undrade y. Vuxna är fria, tyckte ett barn ibland oss. Män är fria, tyckte en kvinna som har en väninna som är fånge i sitt eget hem. Frihet är ett sinnestillstånd, försökte någon, om man känner sig fri, så är man det. Friheten finns i våra djärvaste drömmer, viskade Elisabeth. Frihet är att göra som man vill, sa en. Frihet kan alltså vara en tillåtelse eller rättighet att begå brott, att plåga andra, gav en annan tillbaka. Nej, att göra som man vill utan att skada andra, kom svaret. Frihet är alltså något som måste inhängnas, sa ytterligare någon annan. Frihet finns bara i förhållande till förtryck och fångenskap, annars är frihet ett tomt skal, sa en. De allra flesta vet säkert vad de vill bli fria från, men det som kommer ut om de lyckas är inte frihet, sa du. Frihet är ett religiöst begrepp - även om ordet ”religion” betyder bindning - frihet är att uppnå nirvana, kom det från ett hörn. Frihet sträcker sig utanför livet. Frihet är att kunna säga både ja och nej till livet. Den som är fri behöver inte någon frihet. Frihet är…