Nu låter jag ju verkligen som en bakåtsträvare, “det var bättre förr”, men i det här fallet tror jag verkligen det.

Svensk lärarutbildning är ett skämt! Inte så märkligt kanske, eftersom svensk gymnasieutbildning också mest liknar ett dåligt skämt. Detta sagt som tålig gymnasielärare i svenska och engelska. (Examen 1987.) Om jag jämför de grundkunskaper jag kunde skicka blivande lärarstuderande till universitetet med i början av 90-talet med det jag skickar iväg dem med nu, blir jag mörkrädd.

Kunskapsföraktet har blivit ledstjärna för svensk lärarutbildning, (utbildning över huvud taget) ingen behöver kunna något, för eleverna ska ju söka sin kunskap själva. Hur man med undermåliga ämneskunskaper ska kunna avgöra om eleverna presenterar riktiga eller felaktiga uppgifter, har väl ingen ens funderat på. Katederundervisning har blivit ett skällsord. Inte så konstigt - om lärarna inte har några ämneskunskaper, vad skulle de då undervisa om i katedern? Allt var inte bättre förr, men vad lärarutbildningen beträffar är allt bottendåligt idag. Måtte någon politiker svälja stoltheten coh deklararera att de hade fel - så vi kan få lärarutbildningen på rätt spår igen! (…and pigs can fly!)

Att lägga den verksamhetsförlagda delen av utbildningen absolut sist kan dock få den negativa effekten att en student först efter 3-4 år får träffa på “verkligheten”. För mig så var det så att 10-15% av min årskull hoppade av efter första praktikterminen. De kom till insikt att läraryrket kanske inte var rätt. För dem skulle ju den verksamhetsförlagda delen komma lite väl sent för att ändra inriktning på sina studier om de vill utbilda sig till något helt annat som ämnesutbildningen i sig inte leder till.

Å andra sidan så tror jag mer på modellen med att först ta en fil kand eller fil mag i två ämnen och SEDAN läsa in pedagogik och didaktik, att man redan har den utbildning som man önskar och sedan välja att använda den till att bli lärare. De kursare som hade sina ämnesstudier färdiga och “bara” skulle läsa in lärarkompetensen på Lärarhögskolan var klart mer motiverade än de som gått hela tiden inom Lärarhögskolans program.

PS: Jag kanske skall förtydliga att jag gick Gymnasielärarprogrammet 200p inriktning Moderna Språk

Det borde vara en självklarhet att ämneslärare först läser en fil. kand./fil. mag. i sina ämnen, innan de beslutar sig för om de vill bli ämneslärare eller inte. Om de brinner för läraryrket, går de helt enkelt ett år på lärarhögskolan. Kommer de på under praktiken, att detta inte är vad de vill, kan de använda sina ämneskunskaper på annat sätt, eftersom de läst normala, icke tillrättalagda, läraranpassade, urvattnade kurser på universitetet. 1987, när jag tog min fil. mag. fanns inget annat alternativ. Det finns det heller inte i länder utanför Sverige. Finland, t.ex. tar lärarutbildning oerhört seriöst. Lärarna ska utbilda samhällets största resurs - barn och ungdomar. Då måste de ha nödvändiga kunskaper.

Kanske borde lärarkandidater lämplighetstestas, innan de får lov att gå det sista året på lärarhögskolan?

Tyvärr verkar det inte vara kommunernas första prioritet. Lokalt där jag bor pågick det en insändardebatt för något halvår/år sedan. Utbildade lärare var sura för att de inte fick jobb, för att kommunerna tog obehöriga lärare istället - billigare. Genast poppade det upp folk som hävdade att “man kan vara lika bra lärare även om man är obehörig”, “jag har minsann haft behöriga lärare som varit urusla pedagoger”, med flera argument som alla gick ut på att det där med ämneskunskaper minsann inte var så noga.

Det verkar finnas en trend som säger att man är en snobb för att man vill att lärare ska vara behöriga. Jag finner den mycket märklig, och har aldrig stött på den inom andra yrkesgrupper. (Tänk er: “Äsch, inte behöver min tandläkare vara behörig, huvudsaken hon är schysst och snäll med barn.”)

Kommunerna hävdar att det inte finns behöriga lärare, så de får nöja sig med obehöriga. En anonym skribent hävdade då att kommunen satt i system att utannonsera tjänster med udda ämneskombinationer, till exempel spanska - slöjd - gymnastik, som de sen (surprise) inte får någon behörig lärare som söker. Då kan de med gott samvete ta två, tre obehöriga istället. Jag vet inte om det är sant, men det kan nog förekomma.

Det värsta är förstås att våra barn får sämre undervisning.

Dessutom tror jag att termen “obehörig lärare” inte så sällan används utan att man definierar vilken typ av obehörighet man menar, helt enkelt för att blanda bort korten för den som lyssnar.

PS. Jag länkade dagens inlägg och diskussion till både högskoleverket och skolverket och inbjöd representanter för dem att delta i samtalet…

A couple of students asked me how they could make grammar “fun” for school pupils. My answer is two-fold: 1. We have to define what fun is. A lot of people find it “fun” to study language on a deeper level. But then perhaps that requires another word because it also implies searching, working, finding out. So a better word is perhaps “challenging” or perhaps “engaging.” 2. Coming out of this, does everything have to be fun, in this sense? Video games are available without a teacher’s time or a grade if the primary goal is fun. Most of us have to grow up to do some kind of work, paid work and work in the home. Not all of it is fun. However, part of what growing involves is learning how to make work meaningful even if it is not necessarily fun in the sense of a video game.

So perhaps my 2 points are only one, after all, and not 2. But I cannot think so clearly because I still have papers to grade from 5 different classes, and that isn’t fun but I owe it to the students to do it.
Michal

Visserligen skall jag välja moment som “inte kräver ämneskunskaper”, men det är inte helt lätt att hitta vettiga sådana. Min trygghet som lärare består ju i den där grundkompetensen. Det är svårt att “coacha” utan att uppmuntrande kunna säga: “du kan ju det här” - “det fixar sig” till sina kanditater. Risken är ju att folk hoppar av lärarutbildningen för att det blir för mycket på en gång också!

Det var en annan grej på den gamla goda tiden (år 2000) när jag själv gick på lärarutbildningen, efter att ha läst 80 poäng svenska och 80 poäng samhällskunskap. Handledarna litade på mig på ett annat sätt än jag kan göra med en kandidat som kommer direkt från gymnasiet….

OK. Man frå en inblick i hur det är att undervisa. Men det skulle man väl också kunna få på annat sätt. Tyvärr finns det inte mycket springvikarietjänster längre….

När neddragningarna på gymnasieskolorna/gymnasieutbildningarna kommit samtidigt som reformen om att HELA gymnasiet skall vara universitetsförberedande, blir det nog tyvärr SÄMRE!