Att du kallar din kommentar som sådan för ”sakupplysning”, fastän den innehåller en hel del personliga åsiktsyttringar, väljer jag att förbigå (på detta sätt).

I din text kan man bland annat läsa följande passus: ”Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla! Jag har läst den…har ni?” För det första anser jag inte att högskoleverkets utvärdering är samma sak som Sanningen. För det andra anser jag mig kunna bygga mina uttalanden på egna iakttagelser och på det jag i samtal fått reda på om andras iakttagelser, samt naturligtvis på sådant jag läst i tidningar, tidskrifter och böcker. Jag tror inte att det vore någon större vinst (eller någon vinst alls) om alla som vill yttra sig seriöst om skolan, hade läst högskoleverkets 700 sidor i frågan (snart har det för övrigt säkert skrivits ytterligare 700 sidor från det hållet i ämnet).

Sedan fortsätter du så här: ”Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift “misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå”. Utmärkt, men detta är knappast en sakupplysning om hur det förhåller sig i allmänhet. Jag är den sista att säga att alla lärarstudenter är svaga studenter. Jag har till exempel själv haft flera utmärkta lärarstudenter. Men, och det är här problemet ligger, dessa till en viss del mycket duktiga studenter får ofta inte den undervisning de förtjänar. Det beror på systemet som sådant, där tid stjäls från ämnesstudierna och läggs på diverse annat. En student som på pappret har 60p på lärarprogrammmet i tex tyska, har idag i praktiken endast 45p i ämnet, eftersom 5p per termin används till pedagogiska inslag. Samtidigt läser studenten tre terminer någont som kallas ”allmänt utbildningområde” - hit skulle man med fördel kunna förlägga de didaktiska delarna av utbildningen, tycker jag. Man kan nämligen aldrig ge någon god undervisning i ett ämne man inte verkligen behärskar, därför är det så oerhört viktigt och absolut grundläggande med goda ämneskunskaper för den blivande läraren.

Vidare skriver du: ”Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle.” Om det verkligen förhåller sig så ”i dagens samhälle”, vågar jag inte yttra mig om. Däremot kan jag med säkerhet påstå att så inte var fallet i debatten om den nya lärarutbildningen på denna plats. För övrigt fanns även lärarstudenter representerade bland debattdeltagarna.

För att inte bli alltför långrandig väljer jag att sluta med en kommentar till din slutkläm: ”Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning! Oj, vad allt var bättre förr….” Jag har inte påstått att den förra lärarutbildiningen var bra, däremot önskar jag mig något bättre än båda dessa. Kärnan i en bättre lärarutbildning är djupa ämneskunskaper och intensiv praktik under minst en hel termin på det stadium där man kommer att undervisa.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9992893.asp

Per Bauhn: Mycket insiktsfullt! Din artikel sätter fokus på själva politiken och belyser problematiken ända vid roten. Hur många gånger har jag inte själv, i olika debatter och möten med kommunalpolitiker, rektorer och andra “tyckare” försökt förklara, att lika värde INTE betyder LIKADANA? Att det är vanvettigt att sänka kraven, för att några elever tycker att det är svårt att klara kursen!? Jag har talat mig blå i ansiktet för att kunskap, insikt och utveckling ska få vara ledstjärnor för utbildningssystemet.
När jag läser din teori i artikeln förstår jag, att man i så fall på ett socialdemokratiskt, politiskt plan inte bryr sig om jämlikhet i fråga om allas lika möjligheter, utan propsar på jämlikhet i utfall. Jämlikhet i utfall - vilken idiotisk plan! Hur ska det någonsin kunna lyckas? Är det ens önskvärt? Inser att skoldebatten måste föras på en högre nivå. Också!

Varifrån kommer vilda idéer om att 50% av ungdomarna ska vara inskrivna vid högskolan? Utreder an annan grupp konsekvenserna av en sådan reform eller utreds de inte alls? Varför är det så viktigt att vara inskriven vid högskolan, om det inte är viktigt alls vilka kunskaper man får med sig? Är det så, att man på allvar inte förstår vilka konsekvenser det får för samhället i framtiden, om alla får en “medelutbildning”? Lagom kunskap… Det blir något att konkurrera med i en global värld!

Skrev en debattartikel om skolan en gång som hette “Dumskallarnas sammansvärjning”. Kanske kan nästa heta “Medelmåttornas tyranni”. Om kraven sänks i alla universitetsutbildningar, rör det samtliga akademiska yrkesgrupper och därmed hela samhället.
Även om det kanske inte är hela svaret, är dina tankar och ditt resonemang om “jämlikhet i utfall” oerhört intressant.

Jag uttryckte mig lite slarvigt. Som sakupplysning menade jag enbart obehörighetsfrågan dvs detta:
“Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.

Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!”

Sedan kommer det mycket riktigt både den ena och den andra personliga åsikten!

och här kommer några till:

Ett av problemen idag ligger i att vi inte har en likvärdig lärarutbildning; olika antagningskrav, olika upplägg etc. Jag önskar mig en högkvalitativ och likvärdig utbildning. Jag håller definitivt med att ämnesdjup är fundamentalt viktigt för läraryrket. Att kombinera ämnesdjup och ämnesbredd med ämnesdidaktik är inte helt lätt, men att enbart lägga didaktiken i ett AUO kan innebära att man kanske inte alls får ämnesdidaktik då det och nu generaliserar jag lite, blir lite väl flummigt och allmänna teorier med Dysthe, Vygotskij, Freire och allt vad de nu heter.

När man har speciella AUO-terminer finns även faran att gymnasielärare får lära sig för mycket förskolepedagogik som i Kristianstad exempelvis!

Jag förordar både ämnesdjup och ämnesdidaktik. Jag håller med Bodil Z när hon önskar en bättre utbildning än de två förra. Det gör även jag. Jag är dock ingen anhängare av att starta en ny lärarutbildning. Dagens lärarutbildare hade nog med kaos 1988/89 och 2001/02. Låt utbildningen “sätta sig” och istället rätta till de brister som finns.

Sedan är det tyvärr så att skulle alla få in sina käpphästar i utbildningen så skulle jag få läsa i 12 år…minst…

Sedan menar jag att om man läst HSV:s rapport så skulle man upptäcka vilka skillnader det tyvärr är mellan högskoleorterna.
Den borde dock tydligare tagit upp de skillnader som även finns inom de olika lärosätena. Vissa ämnen har både djup och bredd medan andra är sämre, betydligt sämre.

Fokus på den här sidan verkar vara tysklärarutbildningen och jag hoppas att inte fler lärosäten gör som Malmö - lägger ner den!

Ha en trevlig och underbar höst!

Jag förstår tyvärr inte alls vad det är du försöker få sagt. Är detta den typ av argumentationsteknik som “lärs ut” på lärarhögskolan numera? Jag tog min examen 1987 och besparades alla dessa obegripligt fördummande reformer. Varför skulle man inte kunna gå tillbaka till ämnesstudier på universitetet och ett år på lärarhögskola? Då kan man ju dessutom använda sina poäng till något annat, om man senare skulle vilja byta inriktning i yrkeslivet, eftersomn kurserna då inte är tillrättalagda för lärarstudenter.

Varför i hela friden går dagens lärarstudenter med på att bli behandlade som mindre vetande? Varför protesterar de inte och kräver rejäla ämneskunskaper? Varför skriker man inte högt och ljudligt, att man inte accepterar att bli behandlad som mindre vetande, som inte klarar av en vanlig universitetskurs? Lärarstudenter är rimligen minst lika begåvade som andra studenter.

Efter att ha läst detta, är jag ännu mer övertygad om att Per Bauhn har sett problemet på ett övergripande, revolutionerande sätt. Vi kan inte - FÅR INTE - sträva efter jämlikt utfall.

Det är viktigt att frigöra ämnesstudierna från den didaktiska delen av lärarutbildningen, eftersom det idag på många ställen är så att fackpedagogerna har inflytande över ämnenas kursplaner. Låt mig ta ett exempel: När jag undervisade i tyska på lärarprogrammet vid en svensk högskola försökte fritidsledare och andra fackpedagoger från lärarprogammets pedagogisk-didaktiska sida att tvinga mig att göra ändringar i innehållet i litteraturkurserna på B- och C-nivån i ämnet. De hade inga eller mycket små kunskaper i och om tysk litteratur och litteraturhistoria, men såg sig av detta inte hindrade att ställa upp regler för vad dessa kursplaner skulle innehålla: Äldre och “svårare” litteratur skulle bort, det räckte med en orientering, ungdomsböcker skulle läsas och popmusik borde vara en del av kursen (”Hur får man annars elever att tycka att tyska är roligt?”). Att jag vägrade och att ämnet någon termin senare kom att strykas, hör inte till den här historien. Även om detta skulle vara det enda exemplet i Sverige på inblandning i ämnesundervisningen från fackpedagogiskt håll så vore det redan mycket illa, men dessvärre finns det gott om andra exempel i denna riktning. Av detta skäl är det viktigt att ämnesstudierna är fristående.

En annan fråga är hur den didaktiska delen av utbildningen ska genomföras. Lärarhögskolorna är sedan gammalt kraftigt statsideologiskt färgade, samma sak gäller för den fackpedagogiska delen av de nya ”integrerade” lärarutbildningarna. Ett exempel från lärarutbildningen på den högskola där jag arbetade: Eftersom jag vägrade att anpassa min kursplan i litteratur efter fackpedagogernas krav fick jag i uppgift att läsa ”Regeringens proposition för en förnyad lärarutbildning”. Jag läste den och fann bland floskler och fraser också rena propagandastycken i texten: ”Efter det tidiga 1990-talets kris med över en halv miljon förlorade arbetstillfällen växer sysselsättningen snabbt tack vare den framgångsrika politiken. […] Över en halv miljon personer har deltagit i det internationellt uppmärksammade och framgångsrika Kunskapslyftet, den största vuxenutbildningssatsningen någonsin.” Det uppsatta målet för min läsning av denna proposition var att jag skulle lära mig ”vad ett ämne är idag” det vill säga att ämneskunskaper för en blivande lärare är underordnade sådant som att kunna ”visa vägen” eller ”förmågan att skapa personliga möten” och att, som det står ordagrant i propositionen: ”Kunskap finns inte förpackad i överförbar form.” Allt detta får mig att se att det skulle behövas genomgripande reformer av lärarhögskolorna - man skulle behöva börja från början. Första steget bör vara att frigöra dem från alla statsideologiska ledband.