Jag har läst EXAKT samma kurser som mina kamrater, som skall bli låg-/mellanstadielärare (”grundskolans tidigare år”). Exakt. Det handlar främst om att den inriktning jag går, “kultur & livsmiljö”, riktar sig till oss som vill arbeta någonstans mellan grundskolans tidigare år och förskolan.
Vi började med den gemensamma “Pedagogiskt Arbete A”, där alla nya lärarstudenter blandas i seminariegrupper - från oss dagisfröknar till gymnsielärarna.
Sedan läste vi 40 poäng inriktningsämnen (Geografi A och Socialantropologi A), då motsvarade spännvidden den som inriktningen vände sig mot.
Sedan läste vi Pedagogiskt Arbete B - fortfarande gällde inriktningens spännvidd, det vill säga vi var blandade dagis-, lågstadie- och mellanstadiefröknar.
Efter detta hade vi ett block med s.k. “yrkesspecialiseringar”. Nu kunde vi välja och vraka hela 40 poäng helt “fritt”. (Förutom minst tio poäng som högskolan erbjöd speciellt för oss lärarstudenter.) Jag läste tio poäng vardera av specialpedagogik och läs-/skrivinlärning - det säger sig själv att dessa kurser var attraktiva för fler än oss blivande dagisfröknar. Sedan ägnade jag våren åt en påstått specialsydd dagiskurs på tjugo poäng som hette “lek och lärande”. Knappt hälften av oss var blivande dagisfröknar, resten befann sig på låg- eller mellanstadiet. Någon enstaka skulle bli fritidspedagog och två stycken skulle bli idrottslärare på mellan- eller högstadiet. Dessutom rörde sig kursens innehåll mer i brytpunkten förskola/skola än i förskolan, vilket vi föranletts att tro…

Och nu läser jag Pedagogiskt arbete C, i mixade grupper med blivande låg- mellanstadielärare. (På första seminariet var dessutom en blivande gymnasielärare med, men han hade gått fel…)

Som det står i inlägget: “…att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik…”

Jag gillar blandningen, så länge den inte blir allenarådande. Det finns ibland inget värre än att sitta runt ett bord med åtta - nio insnöade dagisfröknar (eller gymnasielärare, kan jag tänka mig) och försöka föra en konstruktiv diskussion. Alla ser ur samma vinkel. Problemet är när undervisningen inte anpassats för alla deltagande. För mig har det varit tvärtom, jämfört med ovanstående. Vi dagisfröknar har i de praktiska momenten deltagit i övningar anpassade för mellanstadiebarn - som svar på kritiken får vi höra att det säkert går att anpassa övningen, men också att “det borde ju ni klara, hur skall ni annars klara er i verkligheten”. Detsamma gäller teorin. De flesta exempel handlar om grundskolan. Den mesta litteraturen också.

Det kommer att gräma mig under lång tid att jag har läst EXAKT samma kurser, samma ämnen, samma utbildning som blivande mellanstadielärare, men att det på vissa examensbevis kommer att stå “lärare i förskolan”, medan det på vissa kommer att stå “lärare i grundskolans tidigare år”…

Jag håller tyvärr med dig om det du skriver angående seminarierna. Det är sällan ett seminarium ger lika mycket som t.ex. snacket under fikarasten mitt i seminariet. Det är arbetet före och efter som verkligen kan ge något (det är då vi skriver våra s.k. reflexionsprotokoll), men det finns förstår inget som garanterar det.

Seminarier och reflexioner är en lärandemetod som är toppen i teorin, men mycket svår att omsätta i praktiken.