Alldeles strax åker jag till bokmässan i Göteborg och planerar att stanna där till och med lördagen. Nästa inlägg här under pausträdet kommer alltså först på söndag, tänker jag mig. Här följer nu två 24 år gamla dagboksanteckningar från min tid som utlandslektor i Greifswald:
29.9 1981
Det har varit en hård dag. På förmiddagen var jag kallad till en konferens som officiellt skulle handla om höstterminens uppläggning i stort. Vi samlades i en lokal i källarvåningen (där jag aldrig hade satt min fot tidigare) ; de flesta språklärare var där men också en del andra för mig helt obekanta personer. Sammanlagt var vi kanske tio-tolv personer. Inledningsvis togs ett antal alldagliga punkter upp, och jag satt där tämligen uttråkad och väntade på att det hela skulle ta slut. Men plötsligt bytte sammankomsten karaktär och tog formen av ett förhör och i detta förhör var jag den anklagade: ”Varför använder du inte ’Neues Deutschland i undervisningen?” ”Det är din plikt!” ”Hur vågar du vägra?” ”Du måste ge oss en förklaring nu!” (Den enda som stod på min sida var den norske utlandslektorn Jan Knutsen, men han kunde egentligen inte göra någonting för att hjälpa mig.) Jag blev nervös och kunde inte tänka klart: Vad skulle jag svara? Hur farlig var min belägenhet? Panikslagen famlade jag efter något att säga och ut kom några helt uppriktiga ord, mycket uppriktigare än om jag hade haft full kontroll över mig själv: ”Jag mår illa när jag ser den där tidningen.” (”Es wird mir übel, wenn ich die Zeitung sehe.”) Ingen sa något. Det var totalt tyst. Ingen hade väntat sig ett sådant uttalande (inte jag heller) och först efter en stunds rådlöst tigande började några viska med varandra. Det viskades en god stund och jag bara satt där helt lam utan en tanke i huvudet. Så föll då slutligen ”domen” (de var ju tvungna att lösa problemet på något sätt): ”Du är inkompetent för översättningsundervisning. Från och med nu undervisar du bara i konversation i den här gruppen.”
30.9 1981
Även om det är förbjudet för studenterna att tala med oss ”lärare från kapitalismen” utanför undervisningen, har jag talat med en av studenterna om förhållandena här idag. Samtalet skedde i smyg och det var mycket kort. Bland annat fick jag veta att de allra flesta studenterna bor fyra och fyra på 16 kvadratmeter och att det finns minst en partimedlem i varje rum, så att ingen kan läsa ”fel” böcker eller ta emot”fel” slags brev.
PS Till den som är intresserad av hur militärtjänst i DDR kunde te sig, rekommenderar jag att klicka här. Texten är på tyska.
