Faktum kvarstår att jag gärna skulle vilja höra på en utblidningsdebatt mellan de här två positionerna - gärna med Baylan och Adami i rollerna, men jag kan tänka mig andra också.

Ja, jag petar bara lite till i det här för att det inte ska bli för medjamsande. Nog tror jag att akademisk examen värdesätts i Sverige. Den värdesätts så mycket att man vill att så många som möjligt tar en. Och därför utvidgar man universitet och högskola, skaffar fler platser, fler docenter etc. Sedan har man ett massprogram som producerar akademiker på löpande band. Andelen akademiskt utbildade i Sverige r högre än i Tyskland - minns inte exakt procenttalen. Men jämför man de flesta utbildningar inser man att man inte kan det, jämföra alltså. Tempot och kraven är helt andra. Så har man lyckats på papperet. Men Adami har fortfarande rätt i att det inte behövs någon akademisk utbildning för många av de sysslor som nu efterfrågas. Varför konstla fram akademiker när fackarbetare behövs? Jag ser det lite mer elitistiskt. En smal, ordentlig forskarutbildning för ett fåtal och en bredare fackinriktad högskoleutbildning istället för massuniversitet där de båda måste mötas - är inte det bättre?

;-)

Med risk för att det blir jag som blir den som kan definieras som den medjamsande, så säger jag att jag håller med dig i det du säger om det svenska utbildningssystemet. Att antalet människor med akademisk utbildning rent statistiskt är större i Sverige än i Tyskland, beror väl, som du också antyder, på sättet att göra statistiken och inte på verkligheten.

Däremot irriterar jag mig fortsatt på en del av Adamis ordande. För att variera mig väljer jag det här som exempel på sådant jag tycker är just barnsligt prat: “Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.”