Många gånger har jag stannat upp inför och gjort fast blicken vid något av Giorgio Morandis stilleben. Jag har då sett och tänkt. Bara så där för mig själv utan att säga något till någon om det. Med hängande armar.
Ibland händer det att jag hamnar jag i korsvägen eller spänningsfältet mellan olika människors associationsströmmar kring en dikt, ett konstverk eller ett konstnärskap. Nu står jag här inför Morandis bilder med flera uppsättningar ögon och tankevägar emellan mig och dem.
Piero Chiara tittar på Morandi i ”Sale e tabacchi”, ja, egentligen tittar han både med egen blick och genom Arnaldo Beccarias ögon. Så här blir det:
Morandis tavlor med flaskor och burkar uppradade efter mönster av hemlighetsfulla associationkedjor för kanhända tankarna till en vy av det som är väsentligt och emblematiskt i Bolognas stadsbild med dess tinnar och torn, dess kupoler.
Men enligt Arnaldo Beccaria så är den där speciella cylinderformen som dyker upp så ofta i Morandis etsningar och skisser inget annat än en burk Ovomaltine.
Och här en annan kedja eller vägen tillbaks till Morandi:
Aniara: Ännu en dikt från bussen, av Marie Louise Ramnefalk:
Ibland måste man lugna ner sig
till det gråa
Ögonen får lugna ner sig
och ser då
ljusgrått mörkgrått och
grårosa kisel stål
det sprakar av nyanser,
man badar liksom
lugn, i grått och grått
Den får mig att tänka på Morandis stilleben, ett exempel här:
”Jag har då sett och tänkt. Bara så där för mig själv utan att säga något till någon om det. Med hängande armar.”
Jag tror att Morandi själv hade gillat ditt sätt att se på hans bilder. Skarpt.
Aniara, vad roligt att du klev in här nu och talade. Jag tänkte ett tag att du tyckte att jag kunde behålla min Ovomaltine för mig själv.
Bodil: Nej, nej! Det har bara varit en o-bloggig dag här i Aniaraland.