Så är det dags för en av mina gamla anteckningar från tiden i Greifswald igen. En kort notis, men den säger nog ändå en del om hur det var:
19.1 1982
Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.
Bodil, den statssocialistiska retoriken innefattade inte sällan antisemitism, nu förklädd till marxologisk antisionism, dvs riktad mot staten Israel men omfattande varje jude i världen, därför att han eller hon i sin sympati för zionsprojektet sågs som ”rasist”. Därför talar palestinierna sedan länge inte om ”israeler” utan om ”yahud”, alltså fienden är juden. Från DDR till Arafats styre går en rak linje. Det är så sorgligt och gör bara konflikten ännu svårare lösa
Thomas, jag minns bara att jag blev helt överraskad när Kalle sa det här. ”Är det möjligt -inte DET också”, eller något liknande, tänkte jag. Annars var ju DDR-regimen alltid väldigt noga med att understryka att antisemitismen var något som enbart VÄSTtyskland hade att känna en oändlig skam över.
Jahaja… nyspråk, kära vänner, nyspråk.
För övrigt, för den uppmärksamme: i SVTs nyhetsrapportering ser vi dagligen intervjuer med palestinska offer, dignitärer och kulturpersoner. Man behöver inte kunna arabiska för att lägga märke till vad Thomas här omnämner, ordet ”Yahud” vars innebörd jag alltid ser översatt som israel, fast det betyder jude och inget annat.
De så i arabiskt uttal exellerande repportrarna har inte/vill inte ha något inflytande över textremsans lydelse.
”Någon” vill ha denna dimridå… Så var det i DDR då, så håller man på även här.