Igår kväll började jag läsa i en antologi som heter ”Modern grekisk poesi” – ”slutet av 1700-talet till andra världskrigets början” står det som ett förtydligande under titeln. Jag väljer nu en dikt av Zacharias Papantoniou (1877-1940) som heter ”Papegojan”:
Det blir visst bara suddiga bilder idag…
Papegojan
När papegojan lärt sig ordet ”KALISPERA”,
helt plötsligt sade den:
”Jag är en vis man, jag kan grekiska;
och varför längre sitta här?”
Jacketten sin, den gröna, tar han på sig,
till fåglarnas kongress han sig beger
för att för dem en lysande idé förkunna.
En smula allvarstyngd hans hållning är,
han hostar torrt och ser sig kring en smula
och säger sedan till dem: ”KALISPERA!”
Hans ord beundrades i högsta grad.
Man sade: ”Hur beläst är ej vår papegoja!
En mycket stor och lärd man bör han vara,
då han kan tala som en människa!
Från Indien han kommen är, vem vet
hur många böcker som han med sig fört,
med vilka vismän som han talat och hur mycket
han av grammatikens språk förstår!”
*- Herr papegoja, skulle vi ej lyckan ha
att dig få höra tala ännu något mer?
Men papegojan hostar, hostar torrt,
- vad skulle han väl säga? Jo, han repar upp sig: ”KALISPERA!”*
”Tomma tunnor bullra mest” eller vilket ordspråk som nu passar in. Kanske ”Education! Education! Education!”
Ja, Marita, jag får väl erkänna åt jag såg den här dikten som en möjlig länk till just ”education”… och i förlängningen (!) till ”Högskolan i kortbyxor”.
Vilken otidsenlig papegoja. Det heter inte ”kalispera”, det heter ”genusperspektiv”.
Tja, ”kalispera” är väl lite mera tidlöst – annars blir det kanske alltför kortbyxigt även för en papegoja…
vet t.o.m. en främmande fågel som jag att ”papagalos” borde ha svarat: ”efcharisto”…
Ja, det kan man väl försto!
para kalo!
Erratum: parakalo, kardiamo…
… epomeni stasi: Panepistimió