Månad: april 2006

Kan man översätta lyrik, frågar jag mig för tusende gången. Nej, svarar jag och ändå är det för väl att det försöks och ännu bättre att någon ibland kommer (ganska) nära. Jag vet mycket väl att det finns andra som är långt bättre lämpade för den här (omöjliga) uppgiften än jag själv. Och trots detta kan jag ibland inte låta bli att försöka, ja, det händer till och med att jag visar upp mina försök.

Jag läser gärna och ofta Else Lasker-Schülers dikter – det har ni kanske märkt – och jag vet att hittills ingen enda av hennes diktsamlingar kommit ut i svensk översättning – någon enstaka dikt ja, men ingen hel diktsamling. Några gånger har jag försökt mig på en översättning, men ingen har hittills blivit ens lite bra. Här är ett av mina försök. Vad jag vill med det? Jag vill locka någon annan att göra något bättre av det. Kom hit och spela på mitt blåa piano!

Mein blaues Klavier

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.

*Es spielen Sternenhände vier

• Die Mondfrau sang im Boote –
  Nun tanzen die Ratten im Geklirr.*

Zerbrochen ist die Klaviatür…..
Ich beweine die blaue Tote.

*Ach liebe Engel öffnet mir

• Ich aß vom bitteren Brote –
  Mir lebend schon die Himmelstür –
  Auch wider dem Verbote.*

•••

Mitt blåa klaver

Här hemma hos mig finns ett blått klaver
Men jag kan ingen endaste not.

Det står i mörkret vid källardörrn
Sedan världen blev hård och rå.

*Då spelade stjärnhänder fyra

• Månfrun sjöng i båten –
  Nu dansar råttor i skärvskramlet.*

I spillror ligger dess klaviatur…
Jag begråter den blåa döda.

*Ack, kära änglar, öppna för mig

• Jag åt av det bittra brödet –
  Redan i livet er himmelsdörr –
  Trots det stränga förbudet.*

Som ni ser har jag släppt rimmen och jag är inte helt trogen den ursprungliga ordalydelsen. Jag vet inte om det är en bra idé att säga ”klaver” i stället för ”piano” – jag har ändrat fram och tillbaka ett par gånger. Rytmen gör mig på vissa ställen inte helt glad, men något gladare sedan jag slet mig lite lös från den direktaste översättningen. Nu är det er tur – kanske kan någon göra något av mitt försök…

Idag vill jag visa er ytterligare en av mina Borchertöversättningar. Möjligen har den här lilla berättelsen – ”På natten sover råttorna” – översatts till svenska tidigare, men här är i alla fall min version. För dem av er som eventuellt vill läsa mina andra Borcherttexter lägger jag in länkar till dem här: Brödet, De tre mörka konungarna och Köksklockan. Och kommer någon intresserad förläggare förbi här(!), så berättar jag gärna vad jag har tänkt mig när det gäller en utgivning av en Borchertöversättning.

På natten sover ju råttorna

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade. Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.

Du sover väl här, vad? frågade mannen och tittade ner i kalufsen. Jürgen kisade mellan mannens ben in i solen och sade: Nej, jag sover inte. Jag måste vakta här. Mannen nickade: Jaha, det är väl det du har den där stora käppen till?
Ja, svarade Jürgen modigt och höll hårt om käppen.
Vad är det du vaktar?
Det kan jag inte säga. Han höll hårt om käppen.
Pengar, kanske? Mannen ställde ifrån sig korgen och torkade av kniven på byxbaken.
Nej, pengar vaktar jag verkligen inte, sade Jürgen föraktfullt. Det är något helt annat.
Jaha, vad är det då?
Jag kan inte säga det. Det är något annat bara.
Nej, då så. Fast då säger jag förstås inte heller vad jag har här i korgen. Mannen stötte till korgen med foten och fällde ihop kniven.
Äsch, jag kan allt tänka mig vad som finns i korgen, sade Jürgen nedlåtande, det är kaninfoder.
Det var som katten, ja det är det! sade mannen förvånat, du var mig en redig kille. Hur gammal är du?
Nio.
Jaha, där ser man, nio alltså. Då vet du säkert hur mycket tre gånger nio är, eller hur?
Javisst, sade Jürgen och för att vinna tid sade han också: Det är ju lätt. Och han såg mellan mannens ben. Tre gånger nio, vad? frågade han en gång till, tjugosju. Det visste jag direkt.
Det stämmer, sade mannen och precis så många kaniner har jag.
Jürgens mun blev rund: Tjugosju?
Du kan få se dem. Många av dem är fortfarande ungar. Vill du?
Jag kan ju inte. Jag måste vakta, sade Jürgen osäkert.
Hela tiden? frågade mannen, på natten också?
På natten också. Hela tiden. Alltid. Jürgen tittade uppför de krumma benen. Sedan i lördags, viskade han.
Men går du aldrig hem nån gång? Du måste ju äta.
Jürgen lyfte på en sten. Där låg ett halvt bröd. Och en plåtask.
Röker du? frågade mannen, har du en pipa?
Jürgen tog ett stadigt tag om käppen och sade dröjande: Jag rullar. Pipa gillar jag inte.
Synd, mannen böjde sig mot sin korg, kaninerna hade du gärna kunnat titta på. Särskilt ungarna. Kanske hade du kunnat välja en till dig. Men du kan ju inte gå härifrån.
Nej, sade Jürgen sorgset, nej nej.
Mannen tog upp korgen och rätade på sig. Ja, ja, om du måste stanna här – synd. Och han vände sig om.
Om du inte säger det till någon, sade Jürgen snabbt, det är för råttorna.
De krumma benen kom ett steg tillbaka: För råttorna?
Ja, de äter ju på de döda. På människor. Det är ju det de lever på.
Vem säger det?
Vår lärare.
Och du vaktar råttorna? frågade mannen.
Nej, det är inte dem jag vaktar! Och så sade han alldeles tyst: Min bror, han ligger här under. Där. Jürgen visade med käppen på de ihoprasade murarna. Vårt hus fick en bomb på sig. Med ens var ljuset borta i källaren. Och han också. Vi ropade. Han var mycket mindre än jag. Bara fyra. Han måste ju vara kvar här. Han är ju mycket mindre än jag.
Mannen tittade ner på kalufsen. Men sedan sade han plötsligt: Ja, men har inte er lärare sagt till er att råttorna sover på natten?
Nej, viskade Jürgen och såg plötsligt väldigt trött ut, det har han inte sagt.
Tja, sade mannen, det var då inte mycket till lärare, om han inte ens vet det. På natten sover ju råttorna. På natten kan du lugnt gå hem. På natten sover de alltid. Så fort det mörknar.

Jürgen gjorde små gropar i gruset med sin käpp. Små sängar är det, tänkte han, en massa små sängar.

Då sade mannen (och hans krumma ben blev liksom oroliga): Vet du vad? Nu matar jag snabbt mina kaniner och när det blir mörkt, hämtar jag dig. Kanske kan jag ta med mig en. En liten eller vad tycker du?

Jürgen gjorde små gropar i gruset. Massor med små kaniner. Vita, gråa, vitgråa. Jag vet inte sade han tyst och såg på de krumma benen, om de verkligen sover på natten.

Mannen klev över murresterna ut på gatan. Jovisst, sade han därifrån, er lärare kan lägga av, om han inte ens vet det.
Då reste sig Jürgen och frågade: Ifall jag kan få en? En vit kanske?
Jag ska se vad jag kan göra, ropade mannen och gav sig av, men du måste vänta här så länge. Sedan går jag hem med dig, vet du? Jag måste ju berätta för din pappa hur man bygger en kaninbur. Det måste ni ju veta.
Ja, ropade Jürgen, jag väntar. Jag måste ju vakta tills det blir mörkt. Det är säkert att jag väntar. Och han ropade: Vi har bräder hemma. Från lådor, ropade han.

Men mannen hörde honom inte mer. Han sprang med sina krumma ben mot solen. Den var redan kvällsröd och Jürgen kunde se hur den sken igenom mellan benen, så krumma var de. Och korgen guppade uppjagat hit och dit. Det var kaninfoder i den. Grönt kaninfoder, lite grått av dammet.

Den här lilla dikten skrev Theodor Fontane någon gång på sin ålders höst – alltså under den tid då han skrev alla sina stora romaner! – och den är ett slags lekfullt ironisk summering av ett människoliv.

Summa summarum
oder
Alles in allem

Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.

Han låter livet mynna ut i ”Lirum, Larum Löffelstiel”, barnramsan från hans egen barndom som passar så väl ihop med ”Summa Summarum” och som gör att livsresan blir till en ring – tingeling, för nu ska tåget gå, uti vida världen. Esike desike lomtom tomtom simmeli-maka kuckeli-kaka piff-paff-puff… Vad gör det att jag inte blev hovråd, när livet sitter på ett skedskaft?

Efter min läsning av Jurij Andruchovytjs essäsamling ”Das letzte Territorium” återvänder jag gång efter annan till någon av dessa små texter. För ett tag sedan skrev jag om ”Das Stadt-Schiff”:

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Den här kartan ska närmast ses om en inspiration till att ta fram en tydligare. Visserligen syns både Stanislau, Lemberg och Krakow…

Idag tänker jag jag läsa lite ur essän med den spännande titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller morrmor – vilket det är kan jag inte utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendstilhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germansimer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad sägs om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnanden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’ ” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner.

”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”