Varning! Detta är en skrämmande intern och oändligt fånig text:

Nu vilar jag ut i vildsvinsboet efter ett oerhört hårt rotande bland nomineringarna till språkplocket.

Bodil: Huff, det var det. Håll till godo med min enkla halm. Tack Bengt för ditt benägna bastlande!

Bengt: Gern geschehen! Fff!

Aniara: Ffff?

Bengt: Jag fick tummen i ordpressen. Hff!

Bodil: Bruff. Och Jorun, […]

I gårdagens SvD läste jag en recension av Jonas Gardells bok ”Jenny” som liksom klistrade sig fast i mitt minne eller rättare sagt var det en bestämd rad i recensionen fastnade. Av texten framgår att recensenten inte tycker att det är någon riktigt lyckad bok, men det är inte det jag har kletande i hjärnan.

Jag […]

Böcker om tidsresor brukar inte vara något för mig, i alla fall inte om detta tidsresande tematiseras och markeras på ett (alltför) tydligt sätt. Jag tycker om böcker som är vandringar kors och tvärs genom tid och rum på ett mera dolt sätt och flätor och spiraler av tid och rum fascineras jag av.

Nu har […]

Pausträdets utsände (självutsände) korrespondent r bjuder oss här på inblickar i en Jelinekföreställning i Prag:

I Prags Metro såg jag i tisdags att Elfriede Jelinekovás Sportštyk skulle ha repris på fredag på Komediteater.

Den skulle jag se, hennes Pianolärare kunde jag inte läsa.

Ikväll var det dags. Scenen var uppbyggd över salongen, på en sida en bänk, öltapp […]

I Salongen är det just nu repetitionstid för översättningen av Natalka Bilotserkivets’ dikt ”Repetitionstid”. Den ukrainske översättaren Lev Hrytsyuk står för själva grundutkastet och vi andra försöker nu att putsa vidare på den svenska språkdräkten.

Vill ni vara med och bidra med tankar och formuleringar så är ni välkomna att stiga in i Salongen. Det […]

Igår nådde mig en hälsning från Prag med den här bilden:

Jag läser om den avbildade kvinnan som står där så stram och allvarlig i sin stengestalt bland parkens lummiga träd. Hon heter Eliška Krásnohorská eller egentligen Alžběta Pechová (eller Henriette Pech?) och hon levde mellan 1847 och 1926, en tid då det knappast fanns någon […]

Och mitt där ute på kalhygget i det bländande solljuset hörde jag:

Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.

Ja, ni känner igen orden, de tillhör Salvatore Quasimodo.