Limbo förekommer ju även i seriösa texter, jag blir inte klok på det där heller.

För mig är limbo ett sånt där ord som förblir “ogestaltat”. Kanske går det inte att gestalta?

Kanske borde man börja använda det lite på måfå, för att se hur omgivningen reagerar. Man känner sig hängig: Nejnej, säger man, jag är i limbo nu.
Eller man tycker att något verkar mindre bra än man hade tänkt sig (tex en högskolereform eller nåt) och man säger: De måste verkligen ha haft limbo när de skrev!
Man får dåligt kaffe på en uteservering och utropar: Dethär kaffet är rena rama limbot!

Eller också begär man helt enkelt förklaringar då man stöter på det. Man skrver till den kultursida där någon använt det i en recension, man spänner ögonen i goda vänner som använder ordet och säger: VAD MENAR DU MED DET!??

Eller också låter man bara bli det.
Tänker att det hänger där som månen mellan rymd och jord, oåtkomligt men högst verkligt.

men jag väljer en annan (möjligen inte mindre bortskrämmande) väg: En av de limbo-texter jag stött på under de senaste dagarna (jag har snubblat på ordet både i text och ja, vad kallar man det andra, när någon säger något till en? - i alla fall jag har snubblat över ordet en mängd gånger på väldigt kort tid) är ett par rader som litteraturvetaren Edoardo Sanguineti skriver om en karaktär i Moravias roman “Gli indifferenti”. Han skriver att Michele (så heter den här personen) gör en typisk moraviansk revolt det vill säga en handlingslös icke-revolt: “perché rimane nel limbo delle intenzioni e dei sentimenti”. Alltså Micheles “revolthandlingar” stannar i avsikternas och känslornas (”känslornas” är kanske inte en så bra översättning här) limbo. Här är alltså limbo det som inte blir till något, som inte inte genomförs, något som stannar vid en kanske lite kletig gräns.

Jag ska nu fundera lite mer över det du säger här ovanför - kanske sätter du fingret på något när du talat om “ogestaltat”, kanske är limbo det ogestaltade eller det ogestaltbara…

PS Och den här boktiteln “Gli indifferenti” har nog mycket med limbo att göra. Jag undrar om inte limbo skulle kunna vara ett slags nyckel till de manliga huvudpersonernas sinnestillstånd i nästan alla Moravias existentialistiska romaner. Bla, bla…

Hörde begreppet som barn och blev livrädd att något sådant som limbo skulle finnas (eller inte). Tänkte mig väl då, att individen i limbo själv hade tankar och känslor, men liksom ingen resonans eller avsättning för dem. Bedövande, förlamande vidder av tomhet och likgiltighet överallt. Det slog mig som det värsta straffet av alla. Det gör det nog fortfarande.

Många skräckfilmsregissörer utnyttjar ju just limbo, som ett icke-existerande tillstånd mellan liv och död - man är varken eller. Minns att jag såg “Mumien” som 11-åring av misstag och blev vettskrämd. Fick inte ihop mumiens ursinne och hämndbegär med vad jag lärt mig i skolan om att man före balsameringen drog ur hjärnan genom näsan och tog ur alla mjukdelar ur kroppen. Ja, jag var ett konstigt barn… Men livrädd blev jag i alla fall för mumiens icke-existens, så att säga och vettlösa våldsamhet.

Mer jordnära - man kan inbland får för sig att man befinner sig i limbo när man kontaktar svenska företag och myndigheter. De ignorerar brev, mail och telefonsamtal, som om man inte fanns.

Emellertid: En stunds strövande på nät och i bokhyllor för mig förbi bl.a. Enzenberger, Henz Rühmann, Dante och Zarah Leander. Får se om det kan bli nåt av det. Under tiden tillåter jag mig (förlåt Bodil) att inbjuda till Dantes parkeringshus där jag spekulerar om en del andra underjordiska ställen. Ett par bra länkar där, faktiskt, bl.a. en bild av Paulo och Francesca.

Men hur var det nu med den där karibiska dansen som liknar omvänt höjdhopp?

“Fick inte ihop mumiens ursinne och hämndbegär med vad jag lärt mig i skolan om att man före balsameringen drog ur hjärnan genom näsan och tog ur alla mjukdelar ur kroppen.”

Bengt,
jag har nu besökt Dantes parkeringshus och “tagit till mig” de visdomar som finns lagrade där.

Jag funderar också lite på ordets etymologi: Jag vet ju att “limit”, “limes”, “limite” och liknande ord på olika språk betyder något med gräns, men var kommer b:et ifrån i “limbus”. Det är ju egentligen det som gör ordet så ljudmässigt lockande (se början av min text) - det som ger studsen (i mötet med m:et alltså).

Den karibiska dansen verkar heta “limbo” helt på eget initiativ och det gör den rätt i för det passar för en dans, särskilt för en dans av detta omvända höjdhoppsslag.

Bn tror jag lever sitt eget liv, homme och hombre (stavas dets så?)
Jag tror verkligen på limbo som något som har med gräns att göra, limes evigheten eller noll.

aha, b lever sitt eget liv. (B)ene, då snackar jag inte mer om det.

Nu undrar jag i stället över detta “niglimbo” eller är det jag som betonar ordet fel i huvudet, nej, hur ska du veta det, alltså jag betonar lim-stavelsen och ingen annan.

Du tänker på hambo, kanske kan man också - ja, det kan man - tänka på mambo, lambada och vad ska vi ta? Vi skakar nu av oss det här obehagliga otillståndet och går in i något mera kroppsligt.