Fast en sak kanske:

Mich erzog der Wohllaut
Des säuselnden Hains

De här två raderna kanske kan vara en bild av en mors röst i en liten pojkes värld…

I första delen i “Hölderlin. Ein Roman” i underkapitlet “Maulbronn” hittar jag ett ställe som jag har strukit för, som verkar ha något att göra med det du talar om. Jag skriver av en bit här:

Wann immer er am Haus des Verwalters vorüberkam, betrachtete er es mit einer Art von Heimweh. (Einen solchen Satz zu schreiben, ist gefährlich. Ich rekonstruiere eine psychische Regung, die durch keinen geschriebenen Hinweis belegt ist. Da ich immer wieder seine Gedichte aus jener Zeit lese, vor allem die an Stella, an Louise - “Wann ich im Tale still und verlassen, und/ Von dir vergessen wandle” - habe ich den Blickwinkel in Erinnerung: diese Lust, aus der erdachten Distanz Nähe zu machen. So kann man argumentieren. Muß ich es? Ist es nicht verständlich, daß ein Halbwüchsiger, der seit mehr als zwei Jahren in einem strengen Internat lebt, Heimweh hat. In solch einem ähnlichen Haus hat er seine glückliche Kindheit verbracht. Diese ersten Jahre, von denen er so wenig weiß, werden immer heller.)

Särskilt de här sista raderna, menar jag.

Nu är jag lite osäker på vad de där sista raderna säger…att han som barn bodde i ett hus som liknade ett internat eller att han bodde i just ett internat som liknar det han bor i “nu”…….?

Och de där sista raderna: “In solch einem ähnlichen Haus hat er seine glückliche Kindheit verbracht. Diese ersten Jahre, von denen er so wenig weiß, werden immer heller.” Den sista meningen är väl det som jag tycker anknyter till det du sa…

När jag skrev min första roman fick jag kritik för en av gestalterna som i kritikerns ögon var alltför idealiserad. Något jag kunde förstå, och så småningom, i min andra roman, drev mycket längre.
Gudsbilder har alltid funnits, i text och i bild, kanske tydligare i bild, men genom århundradena, och det är väl de senaste hundra åren som vi “lämnat dem bakom oss”.
Min idé var att vi kanske inte har det, helt och fullt.
Utan att bli för långrandig så vill jag ge dig en poäng här.
Såklart att man i porträttet av en älskad moder lägger in en hel uppsjö av gudarekvisita!

Och vad är det, i slutändan, som säger att det är en porträtt av en människa någon har gjort? Det kan ju lika gärna vara ett porträtt av något annat, en gud?

Barndomen

Då jag en gosse var,
frälste mig ofta en gud
från skriande människors tuktan.
Då lekte jag lycklig och fri
i blommornas lund
och himmelens fläktar
lekte med mig.

Och så som plantornas
hjärta du gläder,
då späda armar de
emot dig sträcka —
så gladde mitt hjärta du,
fader Helios, och som Endymion
var jag din älskling,
heliga Luna.

O, alla trogna
vänliga gudar
att ni visste,
hur jag älskat er.

Ej nämnde min tunga då
er vid namn, ej heller
ni kallade mig som männsikor pläga
i fåkunnighet.
Dock kände jag er
långt mer än jag människor känt.
Jag förstod den vilande Etern.
Människors språk förstod jag ej.

Mig fostrade lundens
melodiska sus,
och ibland blommor
lärde jag älska.
I gudarnas armar växte jag.

Under den perioden översatte han inte bara Schiller utan även Hölderlin:

Barndomen

Mig fostrade lundens
förtroliga sus,
och ibland blommor lärde jag älska.
I gudarnes armar växte jag.

Ur Orfika, 1923