Du är verkligen bra på att ta bilder!

din tanke kastar ett nytt ljus över frågan, tycker jag. Det banala är inte alls något förmildrande utan en förfärlig avsaknad av djup. Detta får mig att också tänka på det där vi funderade kring ”smuts”.

Jag är väldigt glad åt att bilden på Bernstein blev så lyckad. Jag hade inte vågat blixtra fler gånger än jag gjorde.

Vilket fint fotografi på Bernstein du har tagit!

Förväntar mig en hel del av din blogg imorgon alltså!
A demain!

Själv har jag svårt att se att ”Banality of Evil” skulle kunna missförstås. Ofta är väl onda handlingar banala, ogenomtänkta, utan empati eller förståelse av konsekvenserna. Man planerar (oftast) inte att vara ond. Hur mycket ondska har inte spridits i världen ”med bästa välmening”? Hur många folk har inte i princip utrotats med de bästa intentioner? Ondskan dödar folk med fel religion, fel hudfärg, fel nationalitet, fel boplats – och ondskan är så in i bängen banal, vardaglig, obildad och korkad, att den tror sig kunna avgöra vilken religion, hudfärg, nationalitet, boplats som är fel och koppla det till personligt ansvar. När den kombineras med makt blir det krig och maktlösa människor som klassificerats som ”fel” dör.

Erövrare, invaderare, krigsherrar har i alla tider trott att de har ”rätt gud” på sin sida – konsekvenserna blir förödande. Eftersom vi som mänsklighet tycks inkapabla att lära oss av våra misstag eller ens dra några som helst slutsatser av onda gärningar blir ju ondskan banal. Hon hade alldeles rätt, Hanna Arendt.

Tänk dig nu, att man tar uttrycket ”rätt gud” från sitt sammanhang här ovan och startar en religiöst fundamentalistisk hatkampanj mot mig, för att uttrycket antyder att det finns fler gudar än en. Ondskan är banal – och korkad, vardaglig, obildad, utan insikt eller sammanhang. Martin Luther King har blivit berömd för sitt tal ”I have a dream”, men i verkligheten säger han bara just de orden ett fåtal gånger mot slutet av ett mycket långt tal. Säger det för att det väl i måndags var Martin Luther King Day.

En medlem i amerikanska Dixie Chicks sa under en konsert i England, att hon skämdes för att Bush kom från Texas, som hon själv, eftersom bandet var emot våld och krig. Konserten var inte TV-sänd, utan spelades in privat, men reaktionen lät inte vänta på sig. Rena hatkampanjen genomfördes i USA mot Dixie Chicks. Man vägrade spela deras musik på olika radiokanaler, brände CD:ar på gatan, skickade dödshot, hatade, hatade, hatade… Dixie Chicks själva blev skärrade – de har alla tre familjer med små barn – men samtidigt bemötte de kritiken med värdighet och sa, att helt uppenbart fungerar inte uttrycksfriheten som den ska. T.o.m. presidenten krävde att hon skulle göra avbön. )Den nya låt de lanserade heter ”I’m not ready to make nice”. :))

När man hör om sådana vettlösa kampanjer, blir uttrycket ”ondskans banalitet” fullt begripligt.