Lorca: De profundis
Jag har återvänt till Federico García Lorca och ”Poema del Cante Jondo”, till flamencovärlden som här senast skakade mig med sitt smärtfyllda utrop ¡Oh pueblo perdido, en la Andalucía del llanto!
Det är något helt och slutet i det Lorca säger oss i sina dikter; där finns ett kompromisslöst glödande grepp kring livet som sådant. Men vilka är egentligen de hundra älskande som sover under den torra jorden för alltid?
De profundis
Los cien enamorados
duermen para siempre
bajo la tierra seca.
Andalucía tiene
largos caminos rojos.
Córdoba, olivos verdes
donde poner cien cruces,
que los recuerden.
Los cien enamorados
duermen para siempre.
19/1, 2007 klockan 23:06
Ja, inte vet jag. Men jag minns att dikten är tonsatt tillsammans med ett antal andra poem i en symphony av Shostakovich . Jag har googlat omkring litet men inte funnit någon auktoritativ uppfatting om vilka “de hundra älskande” (’förälskade’?) skulle vara. Någon tror att det kunde ha med inbördeskriget att göra men andra har påpekat att dikten skrevs mycket tidigare. En forskare från Houston skriver: “In the hindsight, then we could say that poet prophesied his country’s and his own destiny, and it is quite likely that the poet’s tragic death was on Shostakovich’s mind when he contemplated setting this poem to music. In this interpretation, hundred ardent lovers (or, literally, “hundred ardently enamored ones”) become perhaps lovers of freedom and are slain for that love. (”ardent” har lagts till av Shostakovich.)
Ja, inte vet jag. Det kanske bara är poesi och alltså inte betyder nåt särskilt.
19/1, 2007 klockan 23:14
Jo, ursäkta. Jag skulle kanske tillägga min framgooglade vetskap att Shostakovic avslutar symfonin med en “Conclusion” från Rilke. I engelsk översättning:
Death is immense.
Laughing.
We belong to him..
When we think we are in the midst of life.
He dares to weep.
In our midst.
Eller som en stor svensk tonsättare och poet skrev:
Bakom ett hörn står döden på lur
Han tar mig när han vill
Förälskad eller inte.
19/1, 2007 klockan 23:17
Bengt,
jag valde att kalla “enamorados” för “älskande” och inte “förälskade” eftersom jag tyckte det lät bättre (spanskan är väl öppen för båda översättningarna) här, fast det kan hända att jag därmed förvrängde något. Om de är älskande så vänds de ju mot varandra medan om de är förälskade riktar de sig kanske mot varsin annan person - äsch, det här blir visst bara fånigt. Tack i alla fall för det du låter mig veta eller ska vi säga ana här. Intressant.
PS Väldigt vad du är engelsk i din stavning eller ska jag kalla det internationell? Symphony? Shostakovich?
19/1, 2007 klockan 23:20
Oj, där var du snabb - och jag långsam, satt här och vrängde fram och tillbaka på “enamorados” och stavning och babbel. Aha, Rilke. Hur lyder texten på riktigt, jag menar på tyska?
20/1, 2007 klockan 12:41
Så här tror jag (googlat från www.rilke.de):
Der Tod ist gross.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.
Aus: Das Buch der Bilder
Det var ju bättre.
Jag tänker mig att både S. (se nedan) och Rilke var mera besatta med döden som sådan medan Garcia Lorca dikt ju hör till ett mycket större sammanhang, antingen detta är Andalusien eller, ja, livet.
“symphony” var en ren felskrivning - du får gärna rätta till den. Sen har jag problem med transkriberingen av speciellt slaviska namn till svenska, det märktes inte minst när jag skrev om Trotsky (sic). Sen skall det ju vara ett “scharfes s” därovan men det hittar jag inte på mitt svenska tangentbord.
20/1, 2007 klockan 16:13
Bengt,
tack för det här. Jag ändrar inget för då blir resten (jag och mina kommentarer) så konstig. Jag ville bara krångla lite.
Jag tycker mycket om detta du säger om att Andalusien är större än döden. Även om du kanske inte säger exakt så.