Bertil Malmberg: Ett övergivet hus
Jag övar mig i tigandets konst. Jag läser Bertil Malmbergs ”Under månens fallande båge” och stannar vid ”Ett övergivet hus”:
1.
Här bor ingen.
- Jag går genom tomma rum.
Vinden suckar
vinden suckar
in och ut
ut och in
genom krossade
rutor.
Överallt
blotta de söndervittrade
förblåsta tapeterna
timrets maskbon.
Minnen
av brännvinsstank
otidigt tal
av skatskratt
ur käringtrut
spöka under spindelvävarnas
grå fladdrande lakan.
Här droppade den tandlösa
tjänarinnan
i öron med gula hårtofsar
sin misstankes viskningar:
”Husbonden ska ge akt
ty hustrun
syndar med tankar.
Hon går ensliga vägar.
Hon älskar
vägarnas lösa vind…”
- Här regerade
smorlädersstövlarna
grisögonen
den spända byxbaken.
- Här rådde svordomens
och tystnadens
tyranni.
- Här sönderdelade sig
den kalla inpyrda
kättjans utdunstningar.
- Här ristades
bakom stängda dörrar
av otympliga fingrar
de falska namnen.
Men hon som våndades
här inne
utan ro:
den skrämda, rådjursögda
vad såg
vad tänkte hon
år efter år
innan hon flydde till tjärnen?
2.
Ty äntligen
flydde hon dit.
- Man draggade
och fann den döda.
Någon dag efteråt
hittades mannen
Sedan man skurit ned honom
från bjälken
tog man den gamla i förhör.
Mer känner ingen.
Tiden led.
Allt blev skugga.
Otydligt.
Avlägset.
Jag går genom tomma rum.
Jag öppnar den kvarglömda
rankiga byråns
enda låda.
Där ligger ett trasigt
stycke papper
ett brevfragment
- skrivet
för länge sedan
långt före våld
långt före lögn
långt före vanärans tid:
”… och jag är yr av glädje.
Snart snart
får jag stiga upp.
Snart snart
kommer jag hem
hem till mitt hem hem till dig till allt -
hästarna som stampa
i spiltorna
- lammen kalvarna de fyllda
linneskåpet
de muntra mortlarna
och äppelträden under ljumma
sommarregn.
Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Längtar min man
som jag?”
Långt
långt
långt före våld
långt före lögn
långt före vanärans tid
spelar en lind
sjunger en näktergal…
Spindelvävarna fladdra.
Här är det inte svårt att tiga.
23/1, 2007 klockan 21:40
fin dikt, den berör
tråkigt att erkänna
24/1, 2007 klockan 3:10
En aning mångordig, skulle jag säga. Malmberg befinner sig här i ett skifte mellan två stilar.
24/1, 2007 klockan 7:56
Mångordig eller inte, så är det en av de dikter som fullständigt sköljt omkull mig - inte minst vissa av omtagningarna är oerhörd drabbande.
27/1, 2007 klockan 0:13
Jag tittar på bilden av det övergivna huset. Landskapet skulle kunna vara sydsvenskt, men det sorgsna huset känns sydligare i sin arkitektur.
Diktens spindelväv fick mig att minnas en bok “Minnet sliter i spindelväv” av Carl-Emil Englund, som jag plockade fram ur hyllan. En bok inte med så mycket drama som i Malmbergs dikt utan med små berättelser spunna av vemod, längtan, minnen och iakttagelser. Den inleds med:
»Några nötta ord från finnskogen, från de
grå giktbrutna stugorna inspunna i en grön väv
av ensamhet och tystnad. De gömmer männi-
skor, fåordiga som trädets rot och strävsamma
som om de vore strävsamheten själv. Här går
fotspår från landet Längesedan, i gruset letar
skimret från i går. Ej kan bindas med grova
band, ej kan fångas det ogripbara. Hemlig
dagg med glöd på pannan dricker bild som ej
ord kan spegla. I ordens skåp vittrar stämnings-
glöden, i kalla höstregn slocknar alla liljor.«
27/1, 2007 klockan 9:32
Agneta,
du är skarpögd - jag menar särskilt ditt vetande - huset står på ett berg ovanför Nowa Ruda/Neurode i Dolny Śląsk/Niederschlesien. (Om du tittar på kartan till texten “Ordet ‘gräns’” så hittar du förresten Nowa Ruda nere till höger.)
Tack för den vemodiga lilla texten.