Sisyfos, som ju var kung och så klipsk att han överlistat självaste Hades (tillfälligt) dömdes - helt i enlighet med grekisk fatalism - till sitt evighetsarbete. Tveksamt hur lycklig han var i efterhand, speciellt som han ju också var grek och torde ha insett att segerns tillfälliga sötma skulle få en bitter eftersmak. Att ta livet och sitt öde med jämnmod är väl ändå något helt annat än att vara lycklig. Eller?

Överhuvudtaget finns väl en skillnad mellan “att finna sig i” och att vara “lycklig”.

Pessimisten ser krig och elände som ett normaltillstånd och gläds åt undantagen. Kanske. Intressant tanke. Nästa steg i resonemanget torde vara framåtsyftande - om man ser eländet som normalt, gör man då ingenting för att förbättra tillvaron ens för sina närmaste eller sig själv? Har pessimismen ingen inre drivkraft framåt? Blir man lyckligare av att aldrig ens försöka åstadkomma förbättring? Blir man inte olycklig av att tro att man befinner sig i en jämmerdal och att det vore bättre att aldrig ha blivit född? Hur mår man om man ser bakåt hela tiden och bevisar för sig själv att allt bara blir värre och undergången är garanterad?

Blir alltid lite ledsen när västerländsk filosofi tolkar österländsk med egna ögon. Målet för buddismen är att befria sig från lidandet. Att vända negativt till positivt på individuell bas och att visa medlidande/omtanke - inte medömkan. Men visst, livet innebär lidande.

Man kan inte undgå att anse Pangloss vara naiv och dum, när man läser Candide. Men, det är en satir. Hur lycklig var Voltaire?

Kanske har individuell lycka ingenting med optimism eller pessimism att göra alls, utan med något helt annat. Kanske finns det ytterligt få människor som i alla lägen är optimister eller pessimister. Kanske faller författaren på eget grepp, när han på modernt västerlänskt sätt drar raka, särskiljande linjer mellan olika hållningar. Ont-gott, svart-vitt, pessimist-optimist, olycklig-lycklig, etc.

egentligen kan jag inte se att den här texten handlar så värst mycket om österländskt kontra västerländskt tänkande. Det enda textstället jag kan se är det som berör Schopenhauer och hans livssyns eventuella ursprung i buddhismen (det var där jag la in min saltnypa “angeblich” = efter vad som sägs).

Jag ser inte texten som en stridsskrift mot optimismen och själv tycker jag att det finns något heroiskt över många optimister - detta trots-allt-hopp. Om mig själv kan jag inte säga om jag är det ena eller det andra eller någotdera. Helt banalt kan jag säga: det växlar. Men jag kan se ett värde i resignation och förmågan att ta ett hårt öde med jämnmod.

Jag tror inte att en människas syn på möjligheten till hopp egentligen behöver påverka hur hon sedan handlar i det dagliga livet. Och jag tror till exempel inte att en pessimistisk syn på tillvaron behöver innebära att man inte kämpar för något gott. Det finns nämligen också en pessimistisk heroism: man kämpar för det goda, trots att man inte tror att man kan lyckas i denna kamp. Ur någon synvinkel - verkligen inte den enda - kan man kanske säga att optimisten är heroisk i tanken och pessimisten (den som inte lägger sig platt från början och hur vanlig är han/hon?) i handlingen.

Tror inte för ett ögonblick att vare sig Schopenhauer eller du vantolkat buddismens budskap, det bara slår mig som ett mycket udda sätt av en amerikansk professor att finna stöd för pessimismens eventuella fördelar.

Jag är enormt optimistisk när det gäller människans individuella förmåga till att göra gott och utvecklas, men man kan inte bli pessimistiskare är jag när det gäller vart världen och livet som vi känner det är på väg. Och fort!! Fast ändå är jag lycklig - ända in i själen.

Tänker mig nog fortfarande att vare sig optimism eller pessimism nödvändigtvis är kopplat till lycka, kämparglöd, framåtanda, passivitet eller något annat. Snarare tror jag att det gäller att hitta något som är större och viktigare än man själv och som hjälper människor och engagera sig i kampen för att göra det lite bättre. Tror inte att man ens funderar på om man är optimist eller pessimist när man lappar ihop barn som skadats av minor, skänker trygghet åt svältande, kämpar för sitt svårt handikappade barn, etc. Man gör bara så gott man kan och det är allt någon av oss kan förväntas göra. En tro på att ens närvaro/handlingar utgör en positiv skillnad, tror jag dock är nödvändigt, åtminstone för stunden. Det tror jag gör människor lyckliga.
Personligen bryr jag mig inte om, ifall den person som håller i min hand när jag dör är optimist eller pessimist - så länge han/hon hjältemodigt vet att han/hon utgör en skillnad för mig är det bra.

Egentligen var det allt jag ville säga, men det blev långt. Även om diskussionen som sådan är intressant, tror jag professorn har dragit lite förhastade slutsatser. MEN - jag har inte själv läst boken, så jag är självklart fullt villig att ta på mig ansvaret för att själv ha dragit förhastade slutsatser av hans bok.