I kapitlet om Arnulf Baring i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” kommer Fest på ett ställe in på det han kallar ”den tyska urlasten realitetsförlusten”. Denna kritik av tyskarna eller det tyska befinner sig mycket långt ifrån de tjatiga schabloner som en svensk Tysklands- eller tyskkritik brukar innehålla. I Sverige är nästan all kritik av det tyska eller omdömen om Tyskland och tyskarna över huvud taget knutna till Nazityskland, stöveltramp eller möjligen – när man vill vara lite positiv – ordning och arbetsamhet.
Så här skriver Fest – han talar om hur Baring och han först kom i beröring med varandra och om hur en liknande syn på händelser i tysk 1900-talshistoria förde dem närmare varandra:
Dazu zählte vorab, wie wir in etlichen Gesprächen erörterten: daß die Politik mehr Wirklichkeitssinn verlangt, als gerade die Deutschen wahrhaben wollen, zumal alle fünf Regime des Landes im Verlauf des zwanzigsten Jahrhunderts, vom Kaiserreich bis hin zur DDR, am deutschen Urlaster des Realitätsverlusts gescheitert sind; daß die Kraft zum Träumen und zur Utopie, anders als viele glauben, immer nur das Ideal oder, in der Hochsprache der deutschen Philosophie, die ”regulative Idee” meinen darf, niemals die Verwirklichung; daß Pragmatismus und Skepsis die eigentlich demokratischen Tugenden sind und die Bundesrepublik, politisch wie kulturell, um den Preis ihrer Existenz zum Westen gehört; auch daß die Regime im Osten inhuman und widerwärtig sind, was bei allen taktischen Annäherungen immer bewußt bleiben müsse. Heute ist vor aller Augen, wie oft das vergessen wurde und wie sehr sie noch vor kurzer Zeit diejenigen, die es vergaßen, ebendies zugute hielten.
Och här är min översättning av textavsnittet:
Dit hörde till att börja med något som vi dryftade i åtskilliga samtal: att politik kräver mer verklighetsförankring än just tyskarna vill medge, i synnerhet som alla landets fem regimer under 1900-talets lopp, från kejsardömet till DDR, kommit på fall till följd av den tyska urlasten realitetsförlusten; att kraften till drömmar och utopier – till skillnad från vad många tror – endast bör syfta mot ett ideal eller som det heter på den tyska filosofins högspråk den ”regulativa idén”, aldrig mot förverkligandet; att pragmatism och skepsis är de egentliga demokratiska dygderna och att Förbundsrepubliken, politiskt såväl som kulturellt, för att över huvud taget kunna existera hör till väst; och också att regimerna i öst är inhumana och vedervärdiga, vilket trots alla taktiska närmanden alltid måste finnas i medvetandet. Idag står det klart hur ofta detta glömts och hur ännu för en kort tid sedan de som glömde detta ansåg just detta vara något fördelaktigt.
