Har inte läst hela Karins inlägg än, men jag gillar utdraget vi får oss till livs här:
Kanske är det ett ställe där man kan diskutera liter mer anonymt? Man har full koll på hur man bär sig åt för att förbli anonym. Man tar inga risker.
•
Om man har en damblogg kanske man har ett ställe där tankarna och minnena kan gå fritt, upp och ned genom tidens väv. Man kan få hitta på och man kan få tala sanning och man behöver aldrig redogöra för vilket.

Ja, Bodil, damigheten i det hela är nog begränsande. Det kommer man inte ifrån.
Upprinnelsen för min del var ett tidigare inlägg om våren som bara damer kommenterade, jag fick då för mig att vi var just ett sällskap damer som mycket kultiverat och verserat konverserade om just våren, litteratur och opera…

Fast samtidigt, att man leker med en tanke att man ät någon annan - det kan vara ganska befriande, så dambloggen är inget enhetligt. Det är mer en lek med ord, och såna tycker vi ju om båda två!

Sen kommer man säkert att tröttna på den väldigt fort, den är ju begränsad som sagt.

Ett tag hade jag “Svenska Kyrkans Syblogg” av mig uppfunnen och som inneboende på min blogg, den var superdamig! Den hade även sin upprinnelse i en kyrklig syförening, vi satt och luddade tomtar, och det var jätteroligt.
Min mammma hade syjunta.
Dammiddagar är roliga och sällan de där snörpiga tillställningarna man tror.
Damsällskap är mycket frispråkigare än man kan tro, och många gånger frispråkigare och öppnare än blandade sällskap.

Kanske tror jag faktiskt på en alldeles särskild sorts gemenskap mellan kvinnor. Eller man kan kalla det damer om man vill.

Karin,
låt oss - för all del - inte låta oss begränsas av dambloggens eller damvarandets begränsning. Och det gör vi ju inte, förstås, onödigt att ens nämna det.

Just nu är här påfallande damigt under trädet - vi får väl tänka oss att det står i en välansad (fransk) park - men kanske får vi också herrbesök. Eller dambesök. Damsällskap - vad var nu det?

Eller är det ett sällskap av bara damer? Damsällskapsresan?

Jorun,
när du säger detta slår det mig att jag kanske borde bjuda på något här i bersån. Jag gör det lätt för mig och säger “varsågoda, plocka av pausträdets frukter! Se där, där hänger en mandarin och därborta skimrar mörkblå druvklasar! Eller vill ni hellre ha en matig och tung mango? Ett saftigt päron, Williams kanske? Eller några cachi (i Sverige kallas de viss sharonfrukt)? Eller vill ni kanske hellre dricka lite te (té, thé, tea)? Ett litet glas amaretto eller något annat litet sött?”

Sedan får du, Jorun, föra oss ut på din damiga sällskapsresa.

Jag tror att man måste ha kommit upp i en viss ålder för att lyckas bli dam. Det tar helt enkelt tid, av förklarliga skäl. Tycker det är skitbra (en dam använder alla slags ord om de är rätt i sammanhanget) att slippa vara nån slags “ung tjej” som det ju finns så många fördomar om, för att inte tala om föreställningar om hur en sån bör vara och vad en sån ska tåla från omgivningen.

Att ha lyckats bli en dam ser jag som en politisk likaväl som privat bragd. Det har inträffat nyligen för min del, vid cirka 35.

(Och eftersom jag ju känner dig på riktigt vet jag att du verkligen är en dam! Sen förstår jag helt och fullt om du ändå inte vill ha en “damblogg”, som sagt står det varje dam fritt att agera som hon önskar.)

När jag ser din definition av vad en dam är, så kan jag naturligtvis inte annat än säga att detta är något eftersträvansvärt. Men som sagt för mig har ordet “dam” något ytligt och begränsande över sig (samtidigt som det är ett ganska roligt ord); jag är då hellre en kvinna eller en människa. Också feminism i många tappningar har för mig något förminskande och begränsande över sig. Skulle inte jämställdhet (verklig och fullständig) och/eller jämlikhet täcka nog? Varje människas frihet att vara sig själv på sitt eget sätt?

Ordet kvinna har jag egentligen aldrig tyckt om, för mig sätter det könet i första hand och människan i andra hand.

Angående ditt resonemang om feminism så jo, jag menar just att en dam (alltså en sådan dam som Karin beskrev i “dambloggeriet” och som jag hängde på) är en person som har frihet att vara sig själv på sitt eget sätt. Och min åsikt är att alldeles för få kvinnor har den friheten. Andra anser att de visst har det men att de inte vill, och då får de tycka det, men jag håller alltså inte med.

Ett litet förtydligande bara - det rumänska ordet jag tänker på här är “doamna”, vilket också kan betyda “fru”, men inte i huvudsak i den gifta bemärkelsen, liksom. En man är en “domn”, en kvinna “doamna”. Ordet är alltså inte i första hand könsbestämmande, utan har med makt och respekt att göra. “A domni”=att regera, härska, råda.