Månad: mars 2007

Med mig från Leipzig har jag en rad spännande böcker. Just nu fördjupar jag mig i ”Minsk – Sonnenstadt der Träume” av Artur Klinau, född i Minsk 1965. Han är utgivare av ”pARTisan”, den enda tidskriften för modern konst i Vitryssland idag.

Så här beskrivs boken i introduktionstexten:

Wer zum erstenmal nach Minsk kommt, ist irritiert und überwältigt von den riesigen Boulevards, den endlosen Parks mitten im Zentrum, den vielen mit sonderbarem Dekor reich verzierten Palästen.Von den Sowjets als ideale Stadt, als Verwirklichung der kommunistischen Utopie entworfen, hat Minsk sich in einen Raum des Absurden verwandelt: architektonisches Monument einer Stadt des Glücks und Ausdruck der Unmöglichkeit, es zu erlangen. Hier findet der Kampf um die Zukunft statt, die Demokratie drängt hinein, die die Errichtung einer idealen Stadt schon immer torpediert hat. Der weißrussische Künstler, Architekt und Publizist Artur Klinau porträtiert die "Sonnenstadt der Träume", erzählt vom Widerstand gegen die Diktatur Lukaschenkos und konstatiert das Verschwinden Europas in der Dämmerzone Weißrußland.

Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med en märklig dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicist Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen. (ungefärlig översättning)

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han inte helt överraskande till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer.

Här är några av fotografierna ur boken:

Operapalatset

Oktobertorget

Republikens palats

Som (haltande) jämförelse: Någon i slutet av förra sommaren gjorde jag ett inlägg här om den friulanska staden Palmanova. Jag kallade det ”Palmanova – en matematisk önskedröm” och mina associationer gick i den texten bland annat till Campanella och de Chirico. Här är några av bilderna i miniatyr:

Palmanova, veduta aerea

Palmanova

målning av Giorgio de Chirico

Luciano Laureana: La città ideale

Tommaso Campanella: La Città del Sole

På bokmässan i Leipzig samtalade Herta Müller med Ernest Wichner under rubriken ”Schreiben und Erinnern” om sitt senaste romanprojekt.

Det hela började under resan till en litteraturfestival i Lana i Südtirol i september 2002, dit Herta Müller och Ernest Wichner (båda rumänientyska författare) var inbjudna. Müller berättade för Wichner att hon hade planer på att skriva en bok om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen 1945. Hennes egen mor kom att höra till de deporterade och hon fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina och Hertas barndom hade i hög grad att präglats av detta moderns öde.

Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om den här förvisningen som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde de? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Förhållandet till den inhemska befolkningen, hur var det? Kärlek och sexualitet, vad fanns det för utrymme för det? Hon sa till Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.

I Lana träffade de Oskar Pastior (också han rumänientysk författare), som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen, han hade precis som Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit någon som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen. Först tvekade hon lite, kanske ville han vara ifred, kanske skulle han tycka att det blev en plåga, men till sist frågade hon honom om han kunde tänka sig att prata igenom sina minnen från den här tiden mera systematiskt. Han sa ja direkt utan att tveka och snart började de träffas regelbundet för dessa samtal. Efter några möten kom ett verkligt författarsamarbete i gång. De började formulera texten tillsammans.

På hösten 2003 gjorde sedan Müller, Pastior och Wichner en resa till de områden i Ukraina där Pastior suttit i arbetsläger. Vid ankomsten dit var det först oerhört svårt att få någon som helst information om platserna för de olika lägren, men så småningom hittar de två historiker som mot en mindre summa pengar säger sig vara beredda att ge dem en viss vägledning. De får veta att man efter lägrens upplösning grävt upp de dödas ben och samlat ihop dem på hemliga ställen där de sedan grävdes ner i massgravar. I NKWD-arkiven i Moskva skulle det finnas upplysningar om ungefär var vilka döda grävts ner och ville Müller, Pastior och Wichner så kunde de två historikerna hjälpa dem att ta reda på sådana fakta. Men saken tog en annan vändning när Pastior plötsligt kände igen ett av sina gamla läger i Krivoj Rog. Medan de vandrade omkring i det övergivna lägret rullades hans minnen upp undan för undan med en märklig exakthet. Müller beskriver det som om han blev ung igen, som om han blev den artonåring han var när han kom till lägret.

Vid återkomsten från Ukraina kom samarbetet in i en ny fast och texterna växte fram allt snabbare. De ”rekonstruerade det förgångna litterärt och uppfann det verklighetstroget”.

I oktober 2006 dog Pastior och Müller fortsätter nu på egen hand verket. I litteraturtidskriften ”die horen” har jag hittat några i förväg publicerade avsnitt av boken. Jag väljer den korta texten ”Hungerengel I” och snabböversätter den här till svenska:

Hungerängel I

Ja, om man hade vetat hur många år som hungerängeln skulle hemsöka (inte hemföra) oss, så hade det varit lättare. Man tänkte ju: Från och med nu för alltid. Och det var det hemska.

Sömnen, alltid med den svullna gomspenen.

Jag drömmer: Jag rider hem genom himlen på en vit gris.

Trudi Krawatzki berättar för mig: Jag drömmer när jag är vaken. Vadå, frågar jag. Att en rik, vacker, ung – det är inte nödvändigt -, säger hon, amerikansk köttkonservfabrikant blir kär i mig – det är inte nödvändigt – säger hon, köper mig fri och gifter sig med mig. Jag berättar inte min dröm för Trudi Krawatzki.

Jag berättar min dröm för Bea utan grisen: Tänk dig, säger jag, jag rider hem genom himlen på en vit hund.

Bea säger: Det går snabbare att flyga, när jag drömmer sådant, då är det en svan.

Och jag säger: När en svan skriker, låter det hest som om den var rädd bli tvångsgödd. Man hör dess svullna gomspene.

En text som handlar om bokmässan i Leipzig finns att läsa i Salongen:

Michail Ryklin, en av de två som belönades med årets ”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung”. Han fick priset för sin bok ”Mit dem Recht des Stärkeren”.

Gerd Koenen, som delade det stora europeiska bokpriset med Ryklin för boken ”Der Russland-Komplex. Die deutschen und der Osten 1900-1945”.

Antje Rávic Strubel, tysk författare som bland annat skrivit romanen ”Kältere Schichten der Luft”.

Pauls Bankovskis, lettisk novellist och romanförfattare.

Aleš Šteger, slovensk poet – på svenska finns av honom diktsamlingen ”Tingens bok”.

Aleš Čar, slovensk musiker och prosaist. Två av hans texter finns i antologin ”Zu zweit nirgendwo”.

Herta Müller, tysk författare med rumänsk bakgrund. Flera av hennes böcker finns i svensk översättning, till exempel ”Flackland” och ”Kungen bugar och dödar”.

Richard Wagner, tysk författare med rumänsk bakgrund. Hans senaste roman heter ”Habseligkeiten”.

Radka Denemarková, tjeckisk författare som skriver historiska romaner och pjäser. Romanen ”Peníze od Hitlera” (Hitlers pengar) håller på att översättas till tyska.

Jaroslav Rudiš, tjeckisk författare som bland annat skrivit den till tyska översatta romanen ”Himmel unter Berlin”.

Attila Bartis, ungersk författare, vars ena roman finns i tysk översättning med titeln ”Die Ruhe”.

Jiří Hájíček, tjeckisk författare, vars senaste roman ”Selský baroko” finns översatt till ett flertal språk , bland annat engelska – ”Rustic Baroque”.

Andrei Kadanovich, vitrysk poet, som gjorde en bejublad läsning på bokmässan i Leipzig.

Alhierd Bacharewitsch, vitrysk poet och översättare.

Ostap Slyvynsky, ukrainsk poet och översättare.

Valzhyna Mort, vitrysk poet, som här med stor intensitet läser sin dikt ”Opera”. I höst kommer en diktsamling av henne i svensk översättning av Thomas och Mikael Nydahl.

Imorgon bär det av mot Leipzig och bokmässan där. Det kommer att vara händelselöst under pausträdet i en dryg vecka. Innan jag packar min väska lägger jag in två dikter, en av den slovenske diktaren Aleš Šteger och en av den vitryska poeten Valzhyna Mort. Aleš Šteger kommer man att kunna lyssna på här och Valzhyna Mort här.

•••

Korken av Aleš Šteger i Morgan Nilssons översättning:

KORKEN

Den har slitits loss ur ett träd, malts och formats på nytt,
För att som den siste serafen vakta ingången till hemligheten.

Du vet aldrig, på vems sida den står.
På minnets sida, på glömskans sida.

Skyddar den världen mot Aladdins djinn,
Håller den tätt, så att inte Pandoras onda andar slipper ut?

Eller är ondskan redan från början på den här sidan
Och korken vaktar tystnadens sista tillflyktsort?

Det må vara hur som helst. Krögarens tjocka fingrar har skruvat i
…korkskruven, dragit ur den
Och satt i den igen med den blodiga sidan vänd mot dig.

Det som var satt i säkerhet, har kommit ut.
I halsen susade det till som när tomrummet tar sig in i flaskan.

Korken i dess mun blöder fortfarande.
Och du fortsätter att tiga och svälja.

Allt längre borta är flyktingarnas röster vid grannbordet,
En tröst för flaskan om att meddelandet i den inte färdats förgäves.

•••

Mormor av Valzhyna Mort i översättning av Thomas och Mikael Nydahl:

MORMOR

min mormor
känner inte smärtan
hon tror
att svält är näring
att fattigdom är välstånd
att törst är vatten

hennes kropp är som en vinranka på en stödkäpp
hennes hår biets vingar
hon sväljer tabletternas solkatter
och kallar internet för telefonen till amerika
hennes hjärta har blivit en ros – allt du kan göra med det
är att sniffa på det
när du trycker dig mot hennes bröst
inget annat kan du göra med det
bara en blomma
hennes armar som storkben
röda pinnar
och jag sitter i hennes knä
och ylar som en varg
åt hennes huvuds vita måne
mormor
Jag ska säga dig: det här är inte smärta
det är bara så gud kramar om dig hårt
och sticker dig med sin orakade kind när han kysser dig

foto Thomas Nydahl

Och här till sist en länk till bokmässans öppningssida och en till framträdandena i evenemanget ”Leipzig liest”.