Lösa funderingar kring bildkonsten
Låt mig denna söndagmorgon orda en stund om några för mig intressanta iakttagelser som för många möjligen är självklarheter:
Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt:
•
En höstkväll på den tiden när jag bodde i Greifswald gick jag längs en väg genom ett litet skogsparti, en väg som för ut emot Wiek och havet. Solen höll just på att gå ner och trädstammarna färgades av det svagt rödaktiga ljuset. ”Det här ljuset, den här trädstammen har jag sett på en tavla av Caspar David Friedrich”, tänkte jag och kände en lätt svindel.
Jag har aldrig hittat just den målningen med trädstammen, men ljuset finns på många av Friedrichs målningar, just det ljuset.
•
En sommar för länge sedan besökte jag en Miró-utställning i Florens. Kort därefter åkte jag till norra Spanien och under en av dessa nordspanska dagar strövade jag omkring längs småvägar mellan åkrarna på landet inte långt från Tarragona. Jag såg ut över åkrarna och upp mot himlen. Och då plötsligt kände jag igen färgen på jorden och himmelsfärgens konstrast mot jordfärgen. Det var Joan Mirós färger.
•
Solnedgång över Pyrenéerna: Ljuset är nästan kväljande i sin tjocka orangehet. Var har jag sett det här förr, det här täta liksom luftlöst kvalmiga oranga? Plötsligt vet jag, det är hos Salvador Dalí.
•
Den här sommaren gick jag runt i Parma en morgon medan det ännu var nästan folktomt på gatorna. Jag gick till platsen framför domkyrkan och tog lite bilder på domen, på biskopspalatset mitt emot och på baptisteriet. ”Det här skarpa spelet mellan ljus och skugga, den här perfekta tomheten, de här valven är som på en tavla av Giorgio de Chirico“, rann det genom huvudet på mig medan jag gick där. (Nu vet jag mycket väl att de Chirico inte alls är från Parma och att han bara levde delar av sitt liv i Italien - men det här ljuset måste han ha sett.)
Parma - battistero
Parma - palazzo vescovile
PS Jag drar mig nu tillbaka från den världsvida väven för att avsluta ett översättningsprojekt, men mot slutet av veckan som kommer är jag här under pausträdet igen.
29/7, 2007 klockan 10:11
Grattis, Bodil, till ditt nästan färdiga översättningsprojekt! Och tack för de fina orden om ljus, målningar och dina upplevelser. Ja, när jag var för första gången i en liten Provence-by i Sydfrankrike, då kände jag igen Vincent van Goghs ljus - under dagen och även i natt!
29/7, 2007 klockan 10:18
Oj, nur har jag nog gjort något fel med Markdown… Hm. Hoppas du förstår ändå vad jag menar och vad jag ville visa dig.
29/7, 2007 klockan 10:59
Keri,
tack för van Goghs olivträd och för hans Rhone-natt!
PS Jag flyttade hakparentenserna och de vanliga parenteserna i länkarna så att de ligger alldeles inpå varandra, inget mellanslag alltså. Jag känner mig lite löjlig när jag som är höjden av otekniskhet ger mig in på sådana här förklaringar…
29/7, 2007 klockan 11:39
Bodil: du har helt enkelt gått och blivit teknisk! (Eller i alla fall mer teknisk än förut!)
Det du skriver om ljus på olika platser har jag också funderat ganska mycket på, det är väldigt intressant både när det gäller fotografi och måleri/teckning/grafik. Har med djupseende att göra också - det är ju skuggorna som tillför djupseendet.
Har du sett El Grecos målningar? “Avlångheten” i hans porträtt sägs bero på att han hade astigmatism, som ju är en form av synfel som kan yttra sig på olika sätt, bland annat att man ser mer avlångt (en kvadrat blir en rektangel), men det kan också vara så att man har sämre djupseende än genomsnittet - kanske är det sådana personer som blir “Miró-typer”?
29/7, 2007 klockan 11:50
Ja, jag har sett och ibland funderat lite över den här avlångheten i El Grecos måleri, fast jag undrar om det verkligen kan bero på det här synfelet. Han måste ju - om inte på annat sätt så genom andra människor - ha vetat om det här synproblemet. Eller så började han måla så här på grund av synfelet (omedveten om detta) och höll sedan fast vid det även efter “upptäckten” av det för att han fann ett värde i denna egenhet.
Vad är förresten en Miró-typ?
29/7, 2007 klockan 12:19
En Miró-typ är med det här språkbruket en person som gör bilder av mer abstrakt och “platt” typ. Mondrian är ett annat exempel. (Och så jag själv då, jag har en lätt form av den där andra typen av astigmatism - så det här är alltså en hemsnickrad hypotes).
29/7, 2007 klockan 12:20
Jo, jag glömde: vi har ju Giacometti också - typisk avlång skulptör.
29/7, 2007 klockan 14:08
Tack Laura,
jag fyller på med några länkar - som ansluter till dina ord - så att det blir bekvämt för besökare här att titta och tänka kring det betittade:
El Greco
Piet Mondrian
Alberto Giacometti
29/7, 2007 klockan 14:21
otroligt snygg symmetri på de blå länkarna - ett konstverk i sig!
29/7, 2007 klockan 14:58
Lustigt, Laura, det såg jag inte alls med jag präntade ner länkarna.