jag citerar dig från den plats du pekar på och säger sedan något om det du berättar där:

När jag var 5 år läste jag Kattresan, och njöt både av den stabiliserande texten och Ivar Arosenius nonchalant vackra teckningar (som jag aldrig varken då eller nu skulle drömma om att kalla “naivistiska”). Katten sprack, och genom springan vällde alfabetet in - jag var redo.

Jag ser att du läste boken på egen hand och att du också talar om den där dramatiska bilden, där katten sprack. Själv fick jag “Kattresan” läst för mig, när jag var kanske två år. Jag vet inte om jag minns det “på riktigt” eller om jag fått det berättat för mig - i alla fall var den där speciella bilden en skrämmande höjdpunkt i boken för mig, en höjdpunkt som efter något ögonblick blev för mycket för mig. Jag var tvungen att slå igen boken… för att sedan smygöppna den igen. Och inte är det särskilt annorlunda när jag ser mig om i “Kattresan” idag.

Och i samband med kattresan kan jag verkligen rekommendera de här två länkerna: Kattresan som animation och Vad hände med Lillan senare?