Novembermörker, novemberljus – dags att vända blicken inåt.
Månad: november 2007
ur Kattresan
Igår hittade jag ett fint inlägg om Ivar Arosenius hos Keri på Mondschnee och det fick mig att tänka på min barndoms första riktiga bok: ”Kattresan”. Kanske är det den mest spännande bok jag upplevt i hela mitt liv. ”Efter tvåårsåldern upplever man inget särskilt mer”, låter det här kanske som, tja, möjligen är det i alla fall så att de allra märkligaste sakerna händer först i livet.
Här ska ni få se några av bilderna från Lillans och kattens resa (några av er känner säkert igen dem):
Men den på ett hemskt sätt bästa bilden visar jag inte, för en sida med en sådan bild kan inte få ligga uppslagen hela tiden. Den måste avnjutas med försiktighet. Någon gång ibland och väldigt snabbt.
Oder
Oderlandet här kring Frankfurt/Słubice är en egen värld också i en tid som denna, då så många floder rätats ut och vallats in. Visst finns det en del av människan åstadkomna räta linjer och hårda kanter längs Franfurtsidan i närheten av bron, men annars får man ett intryck av att vatten och land ganska fritt samsas om ytorna och att det ena går in i det andra: flodängar, vasskogar, gräsrev, vadarträd, vatten.
Det verkar finnas gott om fisk för på nästan alla uddar sitter eller står fiskare och gör sina kast med spöna.
Vatten, landstrimma, himmel…
Jag slår upp Theodor Fontanes ”Oderland” (band 2 i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg”) och läser en stump som har en förbindelse till det man ser här, även om det är en annan tid:
Fische und Heu hatten Jahrhunderte lang den einzigen Reichtum der Oderbruchgegenden gebildet; die Bewohner hatten davon gelebt, indessen, im großen und ganzen, selbst in guten Jahren kärglich genug. Gute Jahre gab es aber nicht immer. Gab es statt dessen ein Wasserjahr, so daß die Überschwemmungen weiter gingen oder länger andauerten als gewöhnlich, so war Not und Elend an allen Enden.
Balkongerna i Słubice
Så här ser Słubice ut ifrån bron och kanske är det här den vackraste vyn av staden.
Polen vänder inte ansiktet mot Tyskland – Polens vackraste ansikte tror jag finns i Kraków, där också hjärtat slår. Men här vid gränsen är ännu inte andra världskriget borta ur sinnena – inte ur den äldre generationens sinnen i alla fall – och inte ur byggnaderna, men en ny tid är på väg. Słubice har ännu inte riktigt tagit det första avgörande steget, det över tröskeln; visserligen finns Collegium polonicum här, men det finns också mängder av bordeller och kvarteren innanför flodfassaden är slitna eller består av en blandning av ödetomter och fula billiga nybyggen översållade med grälla skyltar. Om man jämför med Zgorzelec, så ligger Słubice nog närmare ett decennium efter i utvecklingen. Husen i stadskärnan (det som före kriget var Dammvorstadt) repareras bara på ytan, innanför går förfallet vidare. Tydligast syns detta på alla balkonger som liksom hänger på kryckor.
Jag undrar vad som kommer att hända med de här balkongerna inom de närmaste åren. Kommer de att falla ner eller kommer det att pumpas in pengar här från något håll? Eller kommer kanske Słubice att vakna till ett eget liv? Kommer samarbetet mellan Frankfurt och Słubice att ta verklig form?
Frankfurt/Oder – Kleist
Och när jag nu ändå var i Frankfurt/Oder, så ville jag förstås till Kleist-Haus.
Jag fick snart klart för mig att det vackra huset inte alls är hans födelsehus, men i alla fall är huset från Kleists tid och det inrymmer ett fint litet Kleistmuseum. Bland annat finns där en målning som föreställer just födelsehuset som inte längre finns i verkligheten:
Geburtshaus
Kleist är en av de författare som jag bär med mig hela tiden och om Kleist har jag skrivit lite då och då här under pausträdet. Här är några exempel för de av er som eventuellt kan vara intresserade:
Kleist – non è mai per fame che i poeti si uccidono
Kleist – Über das Marionettentheater
Jag kan inte låta bli att än en gång skriva in mitt kleistska favoritcitat här – en översättning till svenska finns i länken ”Ett Kleistciat”:
Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt.
Och strax innan jag lämnade museet fann jag på en vägg de här orden:
