Se – detta är handikappbryggan vid Lilla Apelviken i Varberg. Här kommer man på slät plan betongmark, med rullstol eller till fots, över stenarna och klipporna långt ut i havet – också så här i natten. Och längst ute lyser det nya årets två lyktor mot oss.
Modig och stark håller den lilla stenkompositionen jämvikten genom årmiljonerna – ansikte mot ansikte med en världsrymd klädd i grått – öga mot öga med havets ändlösa rulle runt jorden, runt jorden.
I pesci rossi nella palla di vetro nuotavano con uno slancio, un gusto di inflessioni nel loro corpo sodo, una varietà d’accostamenti a pinne tese, come se venissero liberi per un grande spazio. Erano prigionieri. Ma s’erano portati dietro in prigione l’infinito.
Emilio Cecchi (1884-1966)
Översättningsförsök:
Guldfiskarna i glasklotet simmade fram med lustfylld böjlighet i den fasta kroppen, med spända fenor växlade de mellan en mångfald av rörelser, som om de rört sig fritt över stora rymder. De var fångar. Men till fängelset hade de tagit med sig oändligheten.
Jag låter änglarna sväva omkring här i lampskenet ett litet tag tills jag själv återtar min plats under pausträdet lite mer på riktigt.
De här ögonen såg på mig ur kvällsmörkret i skogsbrynet igår. De tillhör en av skogens vilda.
Jag tänker hålla mig borta ifrån pausträdet under några dagar nu, men jag är tillbaka före årets slut. God Jul!