Trots detta innebar det förbättrade livsvillkor för den fattige som kunde skaffa sig viss basutbildning som att läsa, skriva och räkna. Dessa ökade kunskaper innebar ett det politiska arbete började med slagord som solidaritet, upp till kamp mot kvalen osv. Dessa aktiviteter drev utvecklingen framåt och den politiska viljan ökade markant efter första världskriget. Efter andra Europeiska världskriget – det var de europeiska krigsherrarna som exporterade krigen till sina kolonier.

Gemensamt för den Europeiska eliten, när de grundade sina kolonier, var att de alla användande militär makt samt infördea sina egna språk som ”maktmedel”. Genom så kallad socialt arbete användes Bibeln och missionärernas iver för att frälsa ”vildarna” som frivillig instruktörer i den språkliga förslavningsarbetet.

Fortfarande 2017 syns resultatet av de egoistiska tankegångar som Europas aristokrater använde när de styckade upp Afrika utan hänsyn till de olika etniska folkgrupperna, oavsett språk eller naturreligionsutövning. De politiska värderingar blev mer synliga i samband med frigörelsen, som splittrade invånarna i de många inbördeskrig – en del pågår än idag och göms under täcket med ordet religionskrig trots att den krigförande elitens uppgift är att sko sig själva och den klan eller grupp som de själva räknar som sin.

Ofta sägs det att vi människor måste visa solidaritet, medmänsklighet förståelse för varandras olikheter som kanske är mer likheter – rädslan för det okända vars grund är att vi inte kan kommunicera med varandra på lika villkor. Har hört mycket idiotiskt om esperanto, men bestämde mig för att ta reda på fakta om språket och insåg snabbt att det negativa som cirkulerar om språket är totala idiotiska saker för att inte säga lögner som sprids av personer som aldrig studerat eller tagit reda på fakta om Esperanto.

Ett språk som skapats för en rättvis och solidarisk värld.Jag har själv använt esperanto som kommunikationsspråk med spansk- och italiensktalande personer och det fungerar lika bra som när jag använder svenska vid kontakt med danskar eller norrmän.

Har arbetat inom vården, och vid ett tillfälle skulle jag ta bort stygn på en patient. En ung man från Eritrea, vi talade engelska hyfsat båda två. Jag sa, – du kommer från Eritrea då talar och förstår du väl italienska. Svaret blev NO mycket bestämt. Jag sa några meningar på esperanto och han svarade helt korrekt på engelska. Jag sa då; – du säger att du inte förstår italienska. Svarat kom blixtsnabbt jag förstår vad du säger men du talar inte italienska.

tack för ditt bidrag om den ryska kolonialismen i litteraturen (någon gång framöver får jag väl ta upp ordet ”kolonialism” här för att med andras hjälp försöka avgränsa vad ordet egentligen täcker för företeelser). ”Orientalism” tror jag står i bokhyllorna här hemma, så den kan jag ta mig en närmare titt på någon dag. Lermontovs ”Vår tids hjälte” tror jag att jag har läst, men jag var nog bara en tolv-tretton år då och jag minns den inte alls på ett sådant sätt att jag kan få fram var den utspelade sig.

Jag tycker ändå att mitt ”vatten-argument” är lite oseriöst. Det verkar liksom påhittat av någon som vill gör viss kolonialism mer rumsren än annan. En följd av en sådan rent geografisk argumentation skulle ju egentligen kunna bli att bara man erövrar allt som ligger emellan kolonialmakten (hav eller land) och kolonierna, så räknas kolonierna inte längre som kolonier. Eller?

Ja, jag har läst ”Mästaren och Margarita” och jag tyckte om den, men den lämnade av en eller annan anledning inga särskilt tydliga spår i minnet.

Rysslands expansion österut finner man inte mycket av i litteraturen då Sibirien i huvudsak koliniserades under 1500-t. Annat är det med de asiatiska delarna och i synnerhet Kaukasus, d.v.s. krigen mot folken i det området. Som jag nämnde finns det tydliga avtryck i böcker av författare som Tolstoj, Lermontov (se ”Vår tids hjälte”), Pusjkin m.fl. Just ”Kaptenens dotter” var ett dåligt exempel eftersom den utspelar sig under Pugatjovupproret, det var Lermotov jag tänkte på. De återkommande konflikterna om hegemoni på Balkan, i Kaukasus och i Centralasien dyker upp i olika former, men det skulle bli överhettning i kommentarfunktionen om jag skulle ens börja nysta i det. Men ta t.ex. ”Hadji Murat” av Tolstoj, ”Fången i Kaukasus” av Pusjkin (som ju är filmatiserad/moderniserad) eller Garsjins novell ”Fyra dagar”. Här finns själva konfliktfasen, men i ”Krig och fred” tror jag det finns spår av ”koloniseringen” långt därifrån, i den ryska adelns vardag. Men jag minns inte helt säkert längre. Detta finns nog utrett mer vetenskapligt, men jag behöver kolla först, jag minns inte det heller.

Jag tror det här med vatten inte är så tokigt i alla fall, Bodil, det känns som om det i definitionen ligger något far far away från det egna landet. I princip borde man dock kunna inkludera Rysslands expansion. Även i dess nuvarande och tidigare besittningar är ju också ryskan lingua franca jämte andra språk. Focus definierar koloni som varande i en annan världsdel och då stämmer vattnet som argument. Wikipedia talar i liknande ordlag och utelämnar Ryssland som kolonialmakt, åtminstone på kartan.

Till sist, helt ovidkommande: Bodil, har du läst ”Mästaren och Margarita”? Om inte…do it.

kanske har jag varit lite oklar. Vad jag menar är inte alls att den engelska kolonisationen skulle ha varit bättre eller mer civiliserad än exempelvis den franska. Möjligen märks detta i min lite ”snäva” inledningsmening. Jag menar bara att den franska kolonisationen rent språkligt inte satt lika djupa spår i världen som den engelska, spanska och portugisiska. Uttryckt på ett annat sätt: rent språkligt sett har kolonialmakterna satt utan jämförelse djupast spår i Amerika och Australien (där ju de flesta ursprungliga språk helt och hållet utrotats). Och Frankrike har/hade ytterst begränsade kolonier där.

Hur den tyska kolonialtiden skildras i litteraturen funderar jag på att gå in på längre fram, men just nu är jag för oförberedd och jag hinner inte läsa in mig nu (men den här bloggen bor ju här för ”evigt”, så det kommer att finnas tillfällen att ta upp den frågan längre fram), fast någon annan kanske vill ta upp det nu. Lite perifert har jag någon gång för rätt länge sedan snuddat vid Windhoek, bland annat i ett inlägg som jag kallade ”Tanumshede och Namibia”.

I vilket fall som helst skulle det vara intressant med kommentarer kring koloniallitteraturen från olika koloniala sfärer, men vem ska göra det och hur hittar eventuella intresserade hit? Eller vill du, Bengt, börja nysta i någon trådända här?

Michael,

när det gäller att inte vilja prata om det förgångna, så är det nog ändå skillnad mellan tyskar och italienare. För tyskar är det problemet absolut större, men det här med kolonierna är väl åtminstone i en del kretsar ett inte riktigt populärt ämne i Italien.

Beträffande hur den ryska expansionen österut avbildas i litteraturen kanske du vill säga något här, fast det är ju ett stort arbete, men texten ligger ju kvar…

Micheal och Bengt,

när det gäller de ryska kolonierna så måste jag nog ändå fråga mig och er vad det är som gör dem så annorlunda. Bengt, du skriver att det var helt ”andra krafter i rörelse” och själv pratade jag om havet – men vari består den stora skillnaden egentligen?

Ja, de allra flesta skulle jag tro. Hinner inte kolla upp mer än Senegal och Cote d’Ivoire just nu där franska är det officiella språket. Men alla dess länder är multilinguistiska (eller vad det heter) och frågan om vem eller vilka som talar de olika språken är en annan femma. Vad jag vill inskärpa i denna diskussion är att det finns absolut ingen anledning att lyfta upp England som mera ’civilserade’ kolonialister än Frankrike snarare var det tvärtom. Ingen har väl direkt företrätt denna uppfattning i kommentarerna här så det är väl ett slag i luften men det slår jag gärna om det kan bidra till att deglorifiera det perfida Albion.

Utan att kunna bevisa det tror jag också att de franska afrikanska koloniernas litteratur är betydligt mera livaktig och intressant än motsvarande engelska. Litteraturspåret är överhuvudtaget ytterst intressant och borde vara värt en systematisk uppföljning.

Jag tror inte det satt så djupa spår i den svenska litteraturen, att vi var med och lekte stormakt en gång i tiden i Nordamerika.

Intressanta ting finns att läsa om de tyska kolonierna på http://www.deutsche-schutzgebiete.de/deutsche-kolonien.htm för den som så vill. I alla fall bakgrundsfakta.

Kan man kalla Grönland för koloni (där finns ju vatten mellan), går det ju utmärkt att se spår i den danska litteraturen. Eller om man går l-å-n-g-t tillbaka – Tänk på norska skildringar av härnadståg etc. mot Island. Fast här är det ju en bra bit utanför ämnet igen. Men tänk, bara!

Finns det några f.d. franska kolonier som har franska som officiellt språk överhuvudtaget?

Menar du, Bodil, att det finns samma ”vill-inte-prata-om-det-förgångna” hos italienare som det finns hos tyskar?

Min erfarenhet från många års FN-arbete är att de afrikanska länderna alltid var mycket noggranna att med att hävda sin francofoni. Vi minns t.ex. ”Ivory Cost” som drev igenom att landet skulle kallas ”Côte d’Ivoire” även på ’engelska’. Cameroon är t.ex. officiellt tvåspråkigt men försök att tala engelska i Douala eller Yaoundé så får ni se.

I allmänhet tror jag att vi tenderar att grovt överskatta engelsmännens ’civiliserande’ insats i sina forna kolonier och i motsvarande grad underskatta Frankrikes. Min subjektiva (och skeva) uppfattning är att man i Afrika har ett betydligt mera avspänt förhållande till kolonialmakten Frankrike än till England. Valutaunionen och närvaron av stabiliserande franska trupper bidrar säkert till detta.

Ingen har diskuterat den tyska kolonialismen som kanske i mycket liknar den italienska. Speciellt i Namibia (”Südwest”) har den en fascinerande ehuru grym och brutal historia. Jag kan inte neka till att det är oerhört intressant att exempelvis i Windhoek studera spår och kvarlevor efter denna period.

Ja, sedan har vi ju bl.a. Spanien, Portugal, Belgien, Danmark och Sverige som kolonialmakter. Det kunde nog vara ett spännande projekt att studera avtrycken i litteraturen av denna period på det sätt som Bodil gjort med Italien. Någon som vill doktorera?

I övrigt är jag tveksam till vad min medkommentator skriver om Ryssland. Jag skulle inte kalla det för kolonialism. Där var (är) helt andra krafter i rörelse. Tror jag.

När det gäller den ryska kolonialhistorien så är det väl ganska sällan man talar rent ut om kolonier eller kolonisation. Det är som om det måste finnas ett hav emellan för att besittningarna eller de erövrade områdena ska kallas för kolonier.

Italienare förbinder nog ofta italienska kolonier med fascisttiden även om kolonialtiden började tidigare än så. Därför vill man inte så gärna tala om italienska kolonier, fast jag har i och för sig stött på en och annan som anser att italienarna var humanare och mildare som kolonialmakt än andra länder. Jag vet alltså inte så mycket om det här och jag känner att jag borde undersöka det här lite bättre, innan jag säger något mera.

Ryssland har också en diger kolonial historia, fast där rör det sig hela tiden om angränsande områden och den beryktade ”Drang nach dem Meer”, alltså tillgången till isfria hamnar. Det växte fram en exotiskt präglad litteratur med tiden, bl.a. finns det flera verk av Pusjkin (exempelvis ”Kaptenens dotter”), där man kan se kolonialismens spår, men det är oftast idealiserade skildringar, okritiska på ett sätt, men med en slags inbyggd respekt för de koloniserade folkens särdrag. Fast respekt är egentligen fel ord här. Det är ju inte heller fråga om någon generell frigörelse för de flesta av de koloniserade områdena heller, mer än att visa statsbildningar från tsar- resp. sovjettiden slagit sig loss. Tjetjenien m.fl. har ju inte lyckats. Är inte Tibet en kinesisk koloni? Definitionen kanske spårar ur nu.

Hur tror du själv kolonialismen satt sig i medvetandet hos italienarna som skiljer dem från andra kolonialmakter i Europa?

PS Jag har också kommenterat vid guldfisken och vid järnvägen/Vänersborg. Men nu sparar jag. DS

PS 2 Det gick inte att foga in nu heller. Försöker igen.