Frankrikes förhållande till sina f d kolonier är vad jag kan se sårigt. Jag är inte heller någon historiker, men diskussioner har först på senare tid om att Frankrike borde be om ursäkt för sina bidrag till slavhandeln, till exempel.
Dagens rasism eller åtminstone dagens svårigheter att integrera andra-tredjde generationens invandrare från kolonierna bidrar säkert.
Liksom det faktum att trycket på Frankrike från Afrika fortfarande är stort.

Jag läste t ex häromdagen en afrikan som skrev i tidningen Nouvel Obs ett öppet brev till Sarkozy. Han menade att hans afrikanska liv hade blivit helt förstört av den franska inblandningen, hans farfar hade varit fransk soldat och dött (minns inte vilket krig) och på så vis var den traditionella berättartraditionen i hans familj bruten. Han fick inte reda på något om sin familj.
Han förklarade också, apropå den franska idén att testa dna på dem som vill invandra och som inte har klara och tydliga papper på sin härkomst (en idé som även jag känner motvilja för) att själva tog han hand om sin döde brors barn, och med den här bestämmelsen skulle de ju aldrig komma in i Frankrike eftersom hans fru inte var deras mamma.

Man kan säkert invända mot en hel del av det den här mannen skrev, men generellt finns det mycket både sorg och bitterhet i de f d kolonierna, och framför allt i förhållandet länderna emellan som det ser ut nu.

Å andra sidan vet jag faktiskt inte vad Frankrike skulle ha kunnat göra för att allt skulle vara frid och fröjd idag. Världen ser ju helt annorlunda ut än den gjorde då.

En annan sak: hur går sådana här dna-tester till?

Det sista du säger är naturligtvis en svår sak. I kolonialismens barndom och i århundraden efteråt var den gängse föreställningen här i Europa om resten av världen så helt annorlunda än den är i dag att det för den enskilde måste ha varit oerhört svårt att på egen hand tänka på ett annat sätt. Antagligen har vi sådana här “blindheter” nu också, bara att de sitter någon annanstans och om hundra år (eller någon annan tidsrymd) kommer människor att häpna eller förfasa sig över vår inskränkthet och fördomsfullhet.

Däremot finns ju fortfarande den språkliga gemenskapen, många afrikaner från f d kolonier har fått sin utbildning på franska.
Många har också redan familj, vänner, släktingar här - det är väl därifrån “trycket” kommer.
Och de vill hit eller till andra länder i Europa för att helt enkelt få ett materiellt bättre liv. Något man ju kan ha förståelse för.

Dna-testet görs med ett enkelt blodprov, så det är inte DET som är problemet, mer förhållningssättet, som faktiskt även jag har svårt för.
Jag tycker inte att man ska vara inne och rota i folks gener i onödan, även om jag begriper att det ibland är nödvändigt så kan jag inte se att det skulle vara så här.
Den där afrikanske mannen förklarade att de i hans land hade ett vidare begrepp än så på vad en “familj” är, och det kan man ju faktiskt tycka är sundare än bara biologiskt band mor-barn.

PS Märkligt nog verkar italienskan fortfarande användas en del i Etiopien, Eritrea och Somalia, trots den förhållandevis korta kolonialtiden. Jag märker det bland annat på mina östafrikanska italienskelever.

PPS Jag ser fram emot fler upplysningar om Algeriet, när du har tid och möjlighet.

jag tror inte det är något fel, men det är ju å andra sidan svårt att veta vad som i vissa ögonblick kan hända med sådana här tekniska skapelser. Du har inte sparat din kommentar någonstans? I så fall kunde jag klistra in den i efterhand.

Ryssland har också en diger kolonial historia, fast där rör det sig hela tiden om angränsande områden och den beryktade “Drang nach dem Meer”, alltså tillgången till isfria hamnar. Det växte fram en exotiskt präglad litteratur med tiden, bl.a. finns det flera verk av Pusjkin (exempelvis “Kaptenens dotter”), där man kan se kolonialismens spår, men det är oftast idealiserade skildringar, okritiska på ett sätt, men med en slags inbyggd respekt för de koloniserade folkens särdrag. Fast respekt är egentligen fel ord här. Det är ju inte heller fråga om någon generell frigörelse för de flesta av de koloniserade områdena heller, mer än att visa statsbildningar från tsar- resp. sovjettiden slagit sig loss. Tjetjenien m.fl. har ju inte lyckats. Är inte Tibet en kinesisk koloni? Definitionen kanske spårar ur nu.

Hur tror du själv kolonialismen satt sig i medvetandet hos italienarna som skiljer dem från andra kolonialmakter i Europa?

PS Jag har också kommenterat vid guldfisken och vid järnvägen/Vänersborg. Men nu sparar jag. DS

PS 2 Det gick inte att foga in nu heller. Försöker igen.

När det gäller den ryska kolonialhistorien så är det väl ganska sällan man talar rent ut om kolonier eller kolonisation. Det är som om det måste finnas ett hav emellan för att besittningarna eller de erövrade områdena ska kallas för kolonier.

Italienare förbinder nog ofta italienska kolonier med fascisttiden även om kolonialtiden började tidigare än så. Därför vill man inte så gärna tala om italienska kolonier, fast jag har i och för sig stött på en och annan som anser att italienarna var humanare och mildare som kolonialmakt än andra länder. Jag vet alltså inte så mycket om det här och jag känner att jag borde undersöka det här lite bättre, innan jag säger något mera.

Min erfarenhet från många års FN-arbete är att de afrikanska länderna alltid var mycket noggranna att med att hävda sin francofoni. Vi minns t.ex. “Ivory Cost” som drev igenom att landet skulle kallas “Côte d’Ivoire” även på ‘engelska’. Cameroon är t.ex. officiellt tvåspråkigt men försök att tala engelska i Douala eller Yaoundé så får ni se.

I allmänhet tror jag att vi tenderar att grovt överskatta engelsmännens ‘civiliserande’ insats i sina forna kolonier och i motsvarande grad underskatta Frankrikes. Min subjektiva (och skeva) uppfattning är att man i Afrika har ett betydligt mera avspänt förhållande till kolonialmakten Frankrike än till England. Valutaunionen och närvaron av stabiliserande franska trupper bidrar säkert till detta.

Ingen har diskuterat den tyska kolonialismen som kanske i mycket liknar den italienska. Speciellt i Namibia (”Südwest”) har den en fascinerande ehuru grym och brutal historia. Jag kan inte neka till att det är oerhört intressant att exempelvis i Windhoek studera spår och kvarlevor efter denna period.

Ja, sedan har vi ju bl.a. Spanien, Portugal, Belgien, Danmark och Sverige som kolonialmakter. Det kunde nog vara ett spännande projekt att studera avtrycken i litteraturen av denna period på det sätt som Bodil gjort med Italien. Någon som vill doktorera?

I övrigt är jag tveksam till vad min medkommentator skriver om Ryssland. Jag skulle inte kalla det för kolonialism. Där var (är) helt andra krafter i rörelse. Tror jag.

Jag tror inte det satt så djupa spår i den svenska litteraturen, att vi var med och lekte stormakt en gång i tiden i Nordamerika.

Intressanta ting finns att läsa om de tyska kolonierna på http://www.deutsche-schutzgebiete.de/deutsche-kolonien.htm för den som så vill. I alla fall bakgrundsfakta.

Kan man kalla Grönland för koloni (där finns ju vatten mellan), går det ju utmärkt att se spår i den danska litteraturen. Eller om man går l-å-n-g-t tillbaka - Tänk på norska skildringar av härnadståg etc. mot Island. Fast här är det ju en bra bit utanför ämnet igen. Men tänk, bara!

Finns det några f.d. franska kolonier som har franska som officiellt språk överhuvudtaget?

Menar du, Bodil, att det finns samma “vill-inte-prata-om-det-förgångna” hos italienare som det finns hos tyskar?