Hej Justyna, hamnade här via en kommentar från BZ. Det var roligt att läsa din essä om den svenska slash invandrade litteraturen. Du väcker många intressanta frågor, och jag ville tillfoga en del… Jag är själv en s.k. andra generationens invandrare. Min far var tysk, men (men?) jag är född i Sverige, och uppväxt inte långt från min mors ursprung (alltså geografiskt). Jag tänker mig aldrig som invandrare, mer än i en del fall när jag känner mig som du sa “hemlös”. Som polska (för dig)är väl det mest graverande fallet fortfarande Conrad - hur polsk betraktas han vara? Och hur engelsk kan han egentligen bli? Jag håller med föregående talare, språket måste vara ledande när det gäller den s.k. indelningen av litteratur, om detta nu måste ske, men det skapar egentligen problem även för svensk litteratur, eftersom vi tenderar att inräkna dit även den finlandssvenska (som betecknar sig som finnar) samt den i USA på svenska skrivna litteraturen. Jag är inte säker på vart du vill komma med din essä, mer än att problematisera hur man i Sverige generellt indelar litteratur via genrer. Det påminner mig om den diskussion som förts i USA från början, fr.a. via spanskspråkiga författare som bosatt sig i USA, samt den stora afroamerikanska litteraturen. Frågan är om inte problemet överdrivs för svenska vidkommanden, då det för mig räcker att betrakta människor som svenska, som önskar bo här, skriver man här (utan att explicit rikta sig till en utländsk marknad av rent spekulativa skäl), så hör man till den svenska litteraturen (för man hör ju till den svenska kulturen), oavsett vilket språk man skriver på, då det faktiskt är så att det man skriver läses av människor som bor här (samt av andra, förstås). Det innebär ju att nationen Sverige härbärgerar litteratur skriven även på andra språk, och vad kan den nationen förlora på det? Då rör vi oss från språket som avgörande faktor mot en mer generös kategorisering: håller det? Det vore något jag hoppas på, men det handlar då om mer än litteratur (och kultur), och mer om kulturell acceptans generellt. Jag hoppas vi är på väg mot att betrakta den litteratur som skrivs i Sverige som den skatt den är, alltså att klassa, även på biblan, som litteratur skriven i svenska som en enhet. Det är inte alls omöjligt.

Jag hoppas inte det blir en konflikt, dock, som tenderar åt det håll som många diskussioner gör, att de som har lidit av orättvisor, bör kompenseras tills vidare ad infinitam…det som jag brukar kalla det moraliska imperativet. Mer om det senare.

Och…i Vilnius tror jag inte det du skriver om Mickevicius uppskattas, men det vet du säkert. De helgar honom som du säger för härkomst, muséer, bostäder etc. , och vill inte gärna se honom som en polsk författare. Men du vet, även JP II hade ju litauiska förmödrar…?

Hälsningar, Michael Wirth

Jo, det var väl något sådant man fick lära sig som barn, fast jag har för mig att man skulle titta två gånger åt ena hållet: höger-vänster-höger eller var det tvärtom?

Har ny lite skum blogg, helt inkognito…

Och hej Michael, det var alltså jag som skrev hos Justyna, fast jag håller inte med dig riktigt. TROR jag.
Jag menar själv har jag skrivit två svenska romaner boende i Frankrike. De har visserligen lästs av en del svenskar här, men de är definitivt inte en del av den franska kulturen, så jag kan inte se mig som något annat än svensk författare bosatt i Frankrike.
När man väljer vilket språk man skriver på (om man nu har något val) så väljer man också läsekrets/kultur.
Det här måste nog även gälla författare exilerade av andra orsaker.

Fast sen uppstår förstås ett problem, när man, som författare, bott en längre tid i ett annat än det egna så påverkas man mer eller mindre av den nya kulturen och det man skriver blir inte lika “rent” kulturellt sett så att säga.
(Eller så längtar man likt Heidenstam hem, men det var i en annan tid…)
Och då hamnar man i frågan om man bör byta språk. Som Conrad eller Nabokov eller Becket eller Houston. Osv.

Men de förattare som bor i Sverige och skriver på och ges ut i ett annat språk än svenska, är helt enkelt invandrare - okej, och de berikar säkert den svenska kulturen, men de har inte med den svenska litteraturen, skriven på svenska, att göra. Översatta blir de som andra översatta författare och då kan de ju ha ett större intresse, för svenskarna.

Det finns rätt mycket forskning gjord på det här området, läste en intressant liten bok om flamländska/franska författare som översatte sig själva, och paralleller drogs med finlandssvenskarna i Finland.
Och flamländaren som översatte sig själv till franska SKREV OM rätt stora delar av sin bok, för han visste vad en fransktalande publik ville ha.
Och apropå finlandssvenskar! Läs Donner! Eller Fagerholm!
Fagerholm gör inte mycket, vad jag minns, för att visa att hon är i Finland, det skulle lika gärna kunna vara Sverige?
Kanske är det inte en slump.
Medan Donner lakoniskt konstaterar att hans böcker inte ens säljs i Sverige, än mindre recenseras de, om någon enstaka råkar ta sig över…

Nu vet jag inte om jag ska klistra in den här kommentaren hos Justyna också.
Eller åtminstone lämna ett meddelande?

hette det i “Trafikspelet” som jag spelade som barn och vars verser fortfarande kan få mig att “återfalla i vänsterbeteende” som det hette 1967.

Intressant det som Michael och Karin skriver (fast vad har det med hunden att göra? ) Det där med författare som översätter sig själva är spännande: går det egentligen? Jag vet ett mycket bra exempel: Enzenberger skrev om “Der Untergang der Titanic” på engelska - de är mycket olika.

Har några finlandssvenska författare översatt sig själva till finska? Hur blev mottagandet i så fall?

…

Min nuvarande finlandssvenska favorit författare Kjell Westö som fick Finlandiapriset år 2006 har i alla fall inte översatt sig själv till finska. Det gjorde en finsk kvinna. (Och boken blev 80 sidor tjockare efter tolkningen…)