Kommentarer på: Tankar om själen

Av: Einar J

Einar J — Mon, 28 Jan 2008 23:19:57 +0000

Instämmer med din sammanfattning!

Av: Bodil Z

Bodil Z — Mon, 28 Jan 2008 06:21:47 +0000

I dödens närhet verkar det som om ordet ”själ” ges en mer självklar plats jämfört med hur det är i mer ”vardagliga” sammanhang. Det ordet försvarar bättre människans värdighet i utsatta lägen än ett ord som ”psyke”. Ordet ”själ” är mindre sönderdelande eller tekniskt än ordet ”psyke”. Ett ord som ”jaget” ter sig som en svagare, liksom tunnare eller mindre fylld variant av det som ”själ” är eller står för. ”Ande” har i och för sig också en naturlig plats i dödens närhet, men ordet eller det ordet täcker verkar dels mer bundet till en religiös sfär, dels verkar det inte så klart knutet till den enskildes jag eller identitet och på det viset är det ett vagare begrepp.

Av: Einar J

Einar J — Sun, 27 Jan 2008 22:31:08 +0000

(… oj, där knappade jag fel i hastigheten….)
Vilket föranleder tanken att själen som begrepp kanske inte borde vara så kontroversiellt som vi gör det till.
(skulle meningen lyda…)

Av: Einar J

Einar J — Sun, 27 Jan 2008 22:28:55 +0000

Själ – det är som flera redan varit inne på ett ord som man numera helst tycks vilja undvika fastän man samtidigt inte fullt ut lyckas med det. Inom psykologi och psykiatri har man mycket riktigt utmönstrat begreppet, eftersom det inte låter vetenskapligt nog.
Psyke, medvetande, jag, själv, det kan användas, men ”själ” har alltför religiösa konnotationer eller är alltför ”transcendentalt” laddat, misstänker jag.
Jag tänker också på uttryck som anknyter till den gamla cartesianska tudelningen kropp-själ, t ex när man hör folk som suttit vid en dödsbädd säga att själen liksom lämnade kroppen när slutet kom. Man säger inte psyket, inte heller medvetandet, även om man nog skulle hålla med om att medvetandet inte heller kan förknippas med den döda kroppen. På så sätt kan man se att begreppet själ åtminstone i vardagsspråket har en vidare innebörd än psyke, eller till och med än engelskans ”mind”, som jag ändå kan uppleva som något rymligare än ”psyke”. Idéhistoriskt har ju problemet ”mind-body” varit och är ett omdiskuterat problem.
Engelskan har å andra sidan även ”soul”, vilket dock förutom av präster och predikanter väl mera används som en genre-beteckning inom populärmusiken. ”Själfull” är förresten ett annat intressant ord i sammanhanget.
Jag tror att begreppet själ inkluderar mer än det som man i de flesta vetenskapliga sammanhang studerar, dvs sådant som kan knytas till våra sinnen och hjärnfunktioner. Kanske handlar det om något som kunde beskrivas som summan av en individs inre liv och vara som enskild person. Om ”ande” ska ses som ett tredje begrepp för sig blir definitivt en fråga för teologer.
Ja, så slår jag till sist upp ordet själ i en ordbok i jakt på facit. ”Sammanfattningen av de mänskilga egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv”, står det. Ett metabegrepp, alltså. Vilket kanske inte borde vara så kontroversiellt som det

Av: Agneta

Agneta — Sun, 27 Jan 2008 20:19:38 +0000

Själ är nog ett gammalt ord och vi använder ju det i många sammansättningar: barnasjäl, konstnärssjäl, folksjäl. det är väl lite besläktat med sinne.

Jag sökte i Språkbankens konkordanser i morgonpress (GP – 2004). Där finns själ/själen etc. nämnt i många olika sammanhang:

hotar miljöpartiets själ
Har Europa ingen själ
Musik för en stressad själ
låtarna får plötsligt en själ
ro i kropp och själ
stadsdelens själ
En liten katt, en liten själ
förstöra stadens själ
en lisa för själen
djupt in i själen
Här är själen fri!
Blott 562 frusna själar
förtappade själar
övergivna själar
givmilda själar

Även i i romaner av nyare slag används ordet i olika böjningar och sammansättningar. Det ser ut som om var och en använder ordet/begreppet efter eget skön i såväl tidningstext som prosa.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 27 Jan 2008 19:15:33 +0000

Tack, track,
jag kan inte låta bli att intressera mig för den innehållsliga sidan, även om jag har stoppat in inlägget under rubriken ”Ord och språk”. Vi får väl se vad som kan hända mer här. Jag tänker mig att jag kan få nya tankar av det som – eventuellt – dyker upp här framöver. Det är ju en öppen plats.

Just nu läser jag Boccaccio och där har människorna å det allra tydligaste både kroppar och själar.

Av: Karin f d Royal Häst

Karin f d Royal Häst — Sun, 27 Jan 2008 17:08:52 +0000

Hej igen, Bodil,
Ser att du fått nya kul grejer att hantera. Grattis!

Själv är jag inte så intresserad av spekulationer om huruvida Gud och själar finns eller inte, utan snarare av vad orden står för nu och hur de används och vilka associationer de för med sig.
De har ju, trots allt, rötter i den tid då ALLA trodde att både Gud och själar fanns.
Och vi fortsätter att använda dem.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 27 Jan 2008 15:31:45 +0000

Hm, egentligen vet jag inte om jag just vill ”hantera” frågan. Jag läste i alla fall igenom ditt inlägg. Får jag föreslå dig att du läser Karins inlägg, som jag tar avstamp ifrån i min text? Länken till hennes text finns överst på den här sidan.

För mig i mina grubblerier framstår själen som den icke-kroppsliga delen av människan. Själva motsatsen mellan kropp och själ är egentligen inte det viktiga, utan det är det unika och ensamma i själen. Varje själ är unik och på något vis ensam i sin kamp med livets olösliga frågor. Själar kan mötas, under oftast korta stunder, men aldrig förenas.

Du säger att om vi antar att det inte finns någon själ, ”så uppstår nya frågor”. Kan du utveckla detta lite?

Av: Björn Wadström

Björn Wadström — Sun, 27 Jan 2008 14:06:24 +0000

Hej.
Ett sätt att hantera frågan är att konstatera att ”själ” är ett religiöst begrepp. Om vi gör antagandet att det inte finns någon gud eller själ så uppstår nya frågor. Du kan väl läsa detta lilla inlägg http://wadstrom.blogspot.com/2008/01/med-vetande.html
Vi hörs:)

Av: Keri

Keri — Sun, 27 Jan 2008 13:49:05 +0000

Ja, man ist von etwas beseelt…

Men [beseelt](http://www.textlog.de/7606.html) används på tyska även i en filosofisk kontext.