Skogens leende
Våra granmörka skogar här uppe är oftast ganska allvarliga eller till och med dystra. I andra landskap är det lättare att finna något glättigt eller sprudlande: öppna ljusfyllda landskap, solglitter i havsbandet eller lekfulla flodmeandrar kastar med en axelryckning av sig allvaret som vore det ingenting alls.
Men också djupt inne i skogen finns på sina ställen en öppen glänta eller ett blankt litet vatten som fångar upp glimtar av glädje. Fast kanske är den här glädjen av ett annat och mera stillsamt slag.
10/2, 2008 klockan 18:51
Ein wahrhaftiger Märchenwald, wie ich finde..
10/2, 2008 klockan 18:59
Ja, an manchen Stellen hier kommt man in eine ganz besondere Stimmung. Es ist so still.
10/2, 2008 klockan 20:20
Ein bisschen schaurig sieht es aus, aber Stille ist ja schön. Hört man die Tiere nicht oder den Wind in den Ästen?
10/2, 2008 klockan 20:36
Ich fühle mich eigentlich hier im Wald geborgen.
Man hört schon die Vögel und manchmal kann es sein, dass man einen Elch hört, wenn er vorbeitrampelt, aber das ist sehr selten. Den Wind hört man auch aber viel weniger als auf den Feldern oder in den Straßen in der Stadt.
10/2, 2008 klockan 22:21
Bodil, die Geborgenheit kann ich nachvollziehen.
11/2, 2008 klockan 1:37
De där källorna tror jag föder ett mycket speciellt gensvar hos många, och inte bara nordbor. Särskilt när det är “gammelskog” med mjuka mossor. Tyvärr blir det mest under sommar och (svamp)höst som jag för min egen del har chansen att stanna till för en sådan där mörk vattenspegel.
11/2, 2008 klockan 8:26
Jag går gärna till de här skogsvattnen, fast om somrarna torkar de flesta ut här eller krymper i alla fall ihop. Om man vill se vatten då så får man gå ner till älven, fast det vattnet är förstås av ett helt annat slag.