Månad: februari 2008

Under gårdagens Pentameroneläsning vid Benedetto Croces hand stack jag några gånger emellan med lite omläsningar i Klara Johansons ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Inte av en tillfällighet, nej, jag har haft åtminstone ett halvt öga på KJ under den sista tiden. Det har funnits tider när jag haft båda ögonen stint riktade på hennes textvärld, så att jag ibland nästan trodde att hon var en av mina närmaste väninnor. Men nu är det alltså med ett halvt öga jag håller kontakten (jag har mycket annat som stjäl min uppmärksamhet). En sak jag alltid gillat hos henne är hennes litterära utblickar över Europa – sådant som många gärna kallar "det föråldrade hos Klara" – hon satt minsann inte med blicken riktad in i något ensligt nordeuropeiskt hörn. Hon intresserade sig förvisso för amerikansk litteratur också – Henry James och Emily Dickinson fascinerade henne till exempel – men intresserar sig för amerikansk litteratur gör man ju i Sverige idag också. I Sverige idag intresserar man sig alltså för Sverige och USA. Europa däremot har vi glömt och därför är det som skrivits om europeisk litteratur förstås "föråldrat". Jag känner ingen – mer än delvis mig själv – som som Klara följer både Goethe, Benedetto Croce, Rahel Varnhagen och Ada Negri med läsblicken. Ibland oroar det mig lite att hon inte verkade läsa Fontane, jo, hon läste förstås ”Effi Briest”, men sedan?

Nu säger kanske någon, att jag, precis som jag säger att andra gör, har vridit Klara åt mitt eget håll. Kanske det eller javisst, men det är ett luftigt och i vårt tidevarv oförbrukat håll, så därför känner jag mig lugn i min vridning.

Se här ett litet citat ur ”Det rika stärbhuset”, ett citat som är som en borrkärna ner i den europeiska litteraturens djup, en borrkärna av ett ovanligt fräscht och spirituellt slag. (Ja, i det här fallet finns det spirituella borrkärnor, tro mig.)

Varnhagen anmärker ganska slående på tal om Faust II att Dante vill man uttolka men inte Goethe. Visserligen blir verket uttolkat mer än tillräckligt, men Goethe lägger man till last vad man utan uppstudsighet accepterar hos Dante.

Varnhagen observerar dock inte grundbräckorna i detta odramatiska diktkonglomerat med sin passive hjälte, som dessutom rätt snart fördunstar och bara kvarlämnar sitt namn åt en maskeradfigur. Vilket inte hindrar att verket består i sin lyriska makt och skönhet.

PS Jag lämnar pausträdet för några dagar och reser till Stockholm för att bland annat vara med om en kväll på Svenska Akademin. Imorgon kväll är det föredragskväll där under rubriken ”Kritikern Klara Johanson”. Medverkande är Anna Bohlin, Carina Burman, Jonas Ellerström och Ingrid Svensson.

Salongen har legat i en ganska lång vinterdvala den här gången, men nu håller den på att återuppstå – i en delvis ny skepnad. Jelena Selin och jag håller som bäst på och bastlar in alla de tidigare texterna och någon ny. De är hon som är ingenjören och jag som är hantlangaren i den här manövern.

ingenjören och hantlangaren

För er som inte känner till Salongen kan jag berätta att det är en nättidskrift om europeisk litteratur som drivs av Jelena och mig. Tyngdpunkten i vårt litterära Europa befinner sig ett stycke öster om det som åtminstone i Sverige brukar betraktas som Europas mitt, men säkert närmare dess verkliga centrum. Någon gång i början av mars är det två år sedan vi började och vi har tillsammans med ett antal andra skribenter under tiden som varit hunnit skriva om litteratur från en stor del av Europas länder. Jag räknar upp ur minnet: Ukraina, Tyskland, Polen, Rumänien, Italien, Ungern, Danmark, Litauen, Spanien, Lettland, Sverige, Vitryssland, Portugal, Kroatien, Ryssland, Frankrike, Estland, Tjeckien, Grekland, Serbien och Österrike. Nu är det här förstås inte någon tävling om att samla på länder, men det är ändå inte likgiltigt att den här spridningen finns. Också i tiden strävar vi efter att inte vara för trånga; visserligen har vi skrivit mest om litteratur som tillkommit under de senaste decennierna, men det finns också en rad undantag bland våra texter.

Under ännu en dag eller två (eller mer om något oförutsett händer) kan ni som vill titta in i den ”gamla” Salongen – det är bara att klicka på salongslänken under rubriken ”Litterärt” i listen här bredvid. Men rätt som det är så kommer Salongen i sin nya skepnad med delvis nya texter att dyka upp när ni trycker på länken. I ett inledningsskede kommer Salongen att vara en halvkaotisk byggarbetsplats, men det kanske kan vara lite intressant också att titta in i en salong i vardande. Och i vilket fall som helst ska det inte dröja länge innan allt är åtminstone hjälpligt på plats.

Jag läser vidare i Pentamerone. Som jag berättade härom dagen ingår det i den tidiga varianter av folksagor som de flesta känner till genom bröderna Grimms sagosamlingar. Dessa tidiga versioner av sagorna är ofta både råare till innehållet och trassligare till uppbyggnaden än dem vi möter hos de grimmska bröderna, men de har vid sidan av detta ett slags rufsig och vild charm som är något alldeles eget.

Första dagens sjätte saga, som följer på en saga om en loppa som göds med blod tills den blir stor som ett får, är en askungesaga och den berättas av ”Antonella bavosa” (den dreglande Antonella). Sagan bär namnet ”La gatta cenerentola” (Askkatten) och som vanligt kommer det först en kort resumé av innehållet och den ser ut så här:

Zezolla, istigata dalla maestra a uccidere la matrigna e credendo che quella, divenuta, per opera sua, moglie di suo padre, la tenga cara, è posta invece alla cucina. Ma, per virtù delle fate, dopo varie fortune, si guadagna per marito un re.

En relativt fri översättning av denna inledning:

Zezolla uppviglas av lärarinnan till att döda styvmodern, varpå lärarinnan tack vare Zezolla blir faderns hustru. Flickan väntar sig därför att bli behandlad väl, men skickas till köket. Lyckan tar sedan olika vägar, men till slut får Zezolla genom feernas försorg en kung till make.

Zezolla lever först ganska ensam med sin far, änkeprinsen. Hennes enda sällskap utom fadern är hennes syfröken, som lär henne alla sömnadens hemligheter. Efter en tid gifter sig fadern emellertid med en ond kvinna som hatar Zezolla. Flickan klagar gång efter annan sin nöd för sin lärarinna. Till sist säger syfröken: ”Gör så här! När din far är ute, be då din styvmor att ta fram en gammal klänning ur kistan. Säg att du vill ha den för att inte slita så mycket på den nya. När din styvmor ber dig att hålla i kistlocket ska du göra det, men medan hon gräver i kistan ska då släppa ner det tunga locket över nacken på henne så att hon kvävs. Efter det – din far kommer säkert att förlåta dig – ska du övertala din far att gifta sig med mig.”

Zezolla följer lärarinnans råd och när sorgetiden är över förmår hon sin far att gifta sig med lärarinnan som förresten heter Carmosina. Strax efter bröllopet står Zozella en dag på en balkong och det kommer en duva till henne som säger: ”Jag är de sardiska feernas duva. Om du någon gång behöver något, så kalla på mig så ska jag uppfylla din önskan.”

Under den första tiden efter giftemålet behandlar Carmosina Zezolla väl, hon får de godaste matbitarna och kläds i underbara tyger. Det visar sig emellertid efter ett tag att den nya styvmodern har sex egna döttrar, som ingen vetat någonting om tidigare och dessa kommer nu och slår sig ner i huset. Zezolla kommer mer och mer i skymundan, inte ens fadern ser henne längre. Hon sitter ofta ensam vid spisen och alla kallar henne ”Gatta cenerentola” om de alls säger något om eller till henne.

En dag måste prinsen ge sig iväg till Sardinien. Han frågar alla döttrarna vad de önskar sig. Styvdöttrarna ber allesammans om smycken, vackra kläder och allt möjligt tingel-tangel. Zezolla, som blir tillfrågad sist, säger: ”Be feernas duva att skicka mig något – om du glömmer det, kommer du varken fram eller tillbaka.”

Efter en tiden på Sardinien styr prinsen kosan hemåt igen. Han har skaffat allt styvdöttrarna bett om, men Zezollas ord har han glömt. Han stiger ombord på skeppet, men skeppet kan inte lämna hamnen. Prinsen får genom en fe veta att det beror på att han glömt sitt löfte till dottern. Han skyndar sig till feernas grotta och framför Zezollas önskan. En vacker ung kvinna räcker honom då en dadel, en hacka, en guldkanna och en sidenduk.

När Zezolla fått sina gåvor, planterar hon genast dadeln i en vacker kruka och morgon och kväll sköter hon sedan om den lilla plantan med hjälp av hackan, kannan och sidenduken som hon torkar av den med efter vattningen. Snart är dadelpalmen stor som en kvinna och ut ur den kommer en dag en fe och frågar flickan vad hon önskar sig. Zezolla ber att få lämna huset någon gång utan att någon märker det. Fen säger då: ”Varje gång du önskar dig något ska du säga så här till plantan”:

Dattero mio dorato
con la zappetta d’oro t’ho zappato
con il secchietto d’oro, innaffiato;
con la fascia di seta t’ho asciugato.
Spoglia te e vesti me!

(Slutraden betyder:) ”Klä av dig och klä på mig!” Fen tillägger: ”Och när du vill klä av dig igen, så vänd på slutraden.”

Så blir det en dag en stor fest med bal i trakten. Styvdöttrarna pyntar sig och gör sig så fina de kan:

tutte spampanate, strigliate e imbiaccate, tutte nastrini, sonaglini e fronzellini, tutte fiori e odori, rose e cose

Zezolla går till sin planta och uttalar formeln och strax är hon klädd som en drottning och bärs på en bärstol av tolv pager till festen. Kungen kommer också till festen och han blir förtrollad av Zozellas skönhet. Hon försvinner emellertid hastigt från festen och kungen skickar en tjänare i hennes spår. När han är henne i hälarna kastar hon en handfull guldmynt till honom och medan han böjer sig ner och samlar upp dem hinner hon undan.

Efter ett tag är det dags för en ny fest och förloppet blir ungefär detsamma. Den här gången kastar Zozella pärlor och juveler till tjänaren för att lura bort honom och hon lyckas igen. Kungen blir arg och lovar tjänaren så många sparkar i baken som han har skäggstrån om han inte klarar sitt uppdrag nästa gång.

Och så blir det bal igen och styvsystrarna klär upp sig igen och Zozella får underbara kläder och en karriol av guld att färdas i till slottet. Precis som vid de tidigare balerna ger hon sig av innan festen är slut. Kungens tjänare tar upp förföljelsen och kusken driver på hästarna framför vagnen allt hårdare och i en kurva tappar Zozella en toffel. Tjänaren som inte hinner upp det bortrusande ekipaget tar upp den lilla toffeln och ger den till kungen. Denne tar toffeln i sin hand och utropar med glöd: ”O, trefot, o, vackra gryta där min kärlek kokar! Jag griper dig, jag famnar dig och kan jag inte nå trädet dyrkar jag rötterna!” Sedan bjuder han in alla kvinnor i riket till en stor bankett. Nästan alla kommer och när gästerna ”arbetat hårt med tänderna” ett bra tag låter kungen var och en prova den lilla korktoffeln. Men han finner till sin sorg ingen fot som passar in i den.

Kungen vill inte ge upp och sänder ännu en gång bud efter alla, verkligen alla, kvinnor i landet. Då låter prinsen honom veta att han har en dotter som inte varit med vid toffelprovningen. ”Men henne är det inte mycket med, hon sitter alltid vid härden och stirrar in i elden”, säger han. Kungen svarar att hon också måste komma till slottet. Toffeln provas igen av den ena efter den andra och till sist blir det Zozellas tur och då sugs toffeln av sig själv till foten, ”som järnet till magneten”. Kungen omfamnar Zezolla och för henne in under sin baldakin. Styvsystrarna är bleka av avund och inser att

galen är den som sätter sig emot stjärnorna.

pazzo è chi contrasta con le stelle.

I början av den följande sagan ondgör sig åhörarna över att styvsystrarna och styvmodern inte fick något riktigt straff. ”Det finns inget straff som är hårt nog för avunden.”

I början av den här texten skrev jag att sagorna i ”Pentamerone” ofta är råare än i Grimms version. Det gäller inte just den här sagan som hör till de minst råa och blodiga i samlingen. Om jag jämför med bröderna Grimms version av ”Askungen”, så är den här varianten mycket mindre brutal. Tänk bara på de båda styvsystrarna som fick hugga av sig tårna respektive hälarna för att komma in i skon och duvorna i skogen kuttrade dunkelt:

Ruckediguh, Blut ist im Schuh! (Ruckediguh, det är blod i din sko!)