Kommentarer på: Vårvindar…

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 26 Apr 2008 17:42:45 +0000

Hej Agneta,
jag tycker om det du säger här: ” Jag trodde at det ingick i livet och kom mig inte för att protestera.” Det är något allmänt-sant i det – ofta tror man först att saker ”ingår i livet” och man kommer sig inte för att säga nej, även om man inte riktigt gillar det ena eller andra.

Jag kände inte till de här senare stroferna och egentligen tycker jag bäst om de två jag citerade…

Av: Agneta

Agneta — Sat, 26 Apr 2008 14:51:31 +0000

Till visans melodi har jag dansat balett i min barndom. Något jag ägnade mig åt mellan 6 och 11 år, utan att egetligen gilla. Jag trodde at det ingick i livet och kom mig inte för att protestera. Dansandet bytte jag mot simning eftersom det var långt roligare att röra sig i vatten.

Även jag har tytt vakan som en bestämd form av substantivet vaka.
Tydligen är vakan som fågel något med norrländskt och kanske finlandssvenkt påbrå.

»3. vaka, taltrast, i sht i nordsv. dial.,
i litter.-spr. väl blott poet., t. ex.
Tegnér Frithiofs Lycka: ’Hur vakan sjunger
genom lunden’, Runeberg Till Franzén:
’Glömmer du . . vid sångerna af
näktergalar / Huru Vakan slog?’ Grafström,
Nybom, Sehlstedt, Klockhoff, alltså
flertalet norrlänningar (el. finnar). Även
i förb. nattvaka, t. ex. Poet. Kal. 1820,
G. F. Dahlgren 1829; f. ö. i den äldre
zool. litter. anfört som ett norrl. namn,
som även skulle ha kunnat brukas om
tallbiten (?); Broman nämner i
Hels.-Boken 1733 ’Nattvakan eller
Näktergalen’. Till vaka 1: sjunger ännu sent
om kvällen och redan mycket tidigt om
morgonen. Möjl. stundom av skalderna
på grund av förväxling kallad vaktel
(se härom d. o.).«

Och här finns hela visanMolltoner från Norrland som egentligen är sorgesam på annat sätt än jag uppfattat tidigare.

3. vaka, taltrast, i sht i nordsv. dial.,
i litter.-spr. väl blott poet., t. ex.
Tegnér Frithiofs Lycka: ’Hur vakan sjunger
genom lunden’, Runeberg Till Franzén:
’Glömmer du . . vid sångerna af
näktergalar / Huru Vakan slog?’ Grafström,
Nybom, Sehlstedt, Klockhoff, alltså
flertalet norrlänningar (el. finnar). Även
i förb. nattvaka, t. ex. Poet. Kal. 1820,
G. F. Dahlgren 1829; f. ö. i den äldre
zool. litter. anfört som ett norrl. namn,
som även skulle ha kunnat brukas om
tallbiten (?); Broman nämner i
Hels.-Boken 1733 ’Nattvakan eller
Näktergalen’. Till vaka 1: sjunger ännu sent
om kvällen och redan mycket tidigt om
morgonen. Möjl. stundom av skalderna
på grund av förväxling kallad vaktel
(se härom d. o.).

Det nordiska vemodet har jag annars alltid uppfattat som en tillgång.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 26 Apr 2008 10:54:33 +0000

Bengt,

jag hade visst inte förstått vad ”vakan” var eller jag förstod det alltid på mig eget sätt. Som substantivet till verbet ”vaka” tänkte jag mig det; alltså att sorgerna mellan sig fördelade vakandet över jorden.

Jag tror att, om jag flyttade söderut, så skulle jag nog känna saknad efter det här nordiska vemodet, men egentligen gör jag det redan här och nu, det vill säga, jag tror att de här stämningarna bygger på saknad. Vi har fått saknaden som en vacker gåva och saknaden kan man aldrig missta.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Sat, 26 Apr 2008 08:51:05 +0000

*”smärtsamt vackra, djupt nordiska”* – väl formulerat. Och detta är väl just detta som till sist förbinder även exilsvenskar med Norden.*“Och valsen förklingar i moll.”* skriver Evert Taube, också en fångande formulering.

Det dröjde f.ö. länge innan jag förstod vad ”vakan” var för något och nu har jag glömt det. En fågel var det i alla fall. Ett ordproblem i klass med ”sädemän som än i skogens lunder” eller ”kring jord som soln förlät.”