Så här i juli månads elfte timme vill jag låta er se julibladet ur en resiansk almanacka. Ja, så heter juli: žužuladör.
PS Jag ska, så snart jag fått lite ordning bland alla motsägelsefulla upplysningar, berätta lite om språket här.
Månad: juli 2008
Sant’Apollinare in Classe
Strax utanför Ravenna ligger den lilla byn Classe och där i basilikan Sant’Apollinare finns några av världens vackraste och mest kända vägg- och takmosaiker. Den här sommaren gjorde jag ett återbesök där. Sist jag var i basilikan i Classe var jag lite över tjugo år; det är länge sedan. Utsidan kände jag inte riktigt igen – kyrkan har liksom krupit in bakom en törnroshäck av barrträd – men inuti var allt precis som jag mindes det.
Basilikan byggdes på 500-talet och började användas som kyrka 547. Den cylinderformade kampanilen kom till på 800-talet. Sitt namn har den fått efter Ravennas förste biskop.
Guds hand
Det som gjorde starkast intryck på mig både första gången och nu var alla fåren eller lammen, det är de som är Sant’Apollinare in Classe för mig, de vita lammen i det sköna gröna med guldet och det blå ovanför,
fast fåglarna och alla de olika växterna tycker jag också mycket om:
i bet bland liljor
Och på lite avstånd ser det praktfulla valvet ut så här:
Gattamarcia – om italienska gatunamn
Comacchio igen: Vi sitter och dricker kaffe och äter glass i skuggan under det höga valvet som hör till Bar Centrale. Jag tror i alla fall att baren heter så, annars heter den något lika klassiskt. Det är hett – glassen droppar och rinner.
Jag låter lite slött blicken följa gatan som löper längs ena sidan av baren: Vattnet, båtarna, den italienska flaggan, tre män som samtalar ganska högljutt på skuggsidan, på solsidan ingen.
Jag tittar upp på gatskylten som finns på huset mitt emot. ”Via Cavour” står det där i blått på vit keramik. Ja, som jag sa igår, men det tål kanske att upprepas: alla italienska städer har en Via Cavour benämnd efter Camillo Cavour, det italienska enandets arkitekt eller hjärna.
Under ”Via Cavour” står det ”già Gattamarcia” – före detta Gattamarcia. Det är vanligt i Italien att man på gatskyltarna kan se vad gator hetat tidigare. Kanske beror det på att det är så många gator och torg som fått nya namn, dels i samband med enandet, dels i samband med världskrigen. Vanliga sådana här ”nya” namn är – förutom Garibaldi, Cavour och Vittorio Emanuele – Vittoria, Unità, Indipendenza och så alla datumnamnen som till exempel XX settembre och XXIV maggio.
Namnet ”Gattamarcia” väcker min nyfikenhet – ”ruttna katten” eller snarare ”ruttna kattan”, är det ett namn man kan ge en gata? Min första tanke är att det kanske kan vara efternamnet på någon känd person, men när jag börjar leta omkring på nätet, hittar jag åtminstone till en början inget som tyder på det. Det jag först finner är hänvisningar till sefardiska sajter. En av gatorna i Ferraras judiska kvarter har en gång hetat så. Den heter nu Via Vittoria och troligen har jag gått omkring där. Sedan hittar jag något intressant. I Brisighella som ligger söder om Faenza (jag kommer att återkomma till Brisighella längre fram) finns en gata som tydligen fortfarande heter så. En text om gatunamnet säger så här:
È una viuzza interna del centro storico, il cui nome è di origine incerta: forse apparteneva a un antico casato oppure era un soprannome. Potrebbe anche derivare da una particolare caratteristica del luogo. Nel sec. XVI vi era un insediamento di ebrei che per pochi anni gestirono un banco prestiti.
Det är en liten gränd inne i ”gamla stan” och namnet är av osäkert ursprung: kanske var det släktnamn eller så var det ett tillnamn. Men namnet kan också ha att göra med något som utmärker platsen. På 1500-talet bodde det judar här som under en kortare tid hade en pantbank på platsen.
Jag letar runt lite till men hittar egentligen bara hänvisningar till gatunamnet Gattamarcia i städerna i Ferrara, Brisighella och Comacchio. De här tre städerna ligger på bara någon timmes avstånd från varandra och det verkar som om namnet Gattamarcia funnits/finns i judiska kvarter. Det bör alltså finnas ett samband mellan dessa tre Gattamarcia. Jag fortsätter mitt sökande…
Valli di Comacchio
”Valli di Comacchio” – Comacchios dalar – det låter som en vackert kuperat landskap med kullar och sänkor emellan, men verkligheten är en helt annan. Inte för att det egentligen är fult här, men kulligt är det inte. Valli di Comacchio är ett absolut platt deltalanskap, dalarna finns kanske under vattnet. Området är en sydlig utlöpare av Podeltat och det sträcker sig ungefär från staden Comacchio (som jag visat bilder från tidigare) i norr till floden Reno i söder.
Det mesta är alltså vatten här och på sina ställen finns det små färjor som tar människor och fordon från en landtunga till en annan:
Här i lagunlandskapets sydvästra hörn finns en liten stad som bär det kanske något överraskande namnet Anita. Den heter så efter Garibaldis brasilianska fru Anita som dog här. (Giuseppe Garibaldi var en av männen bakom Italiens enande. Man skulle kunna säga att han var hjärtat, Camillo Cavour hjärnan och kungen Vittorio Emanuele II, jag vet inte, kanske magen. I alla italienska städer finns det gator och torg benämnda efter dessa tre.)
Så långt ögat når:
Det bedrivs mycket fiske i lagunen med ett slags stora nät som sänks ner från ställningar på land. Tyvärr kommer jag inte på vad de heter:
Jag hittade en liten filmsnutt på nätet som kanske kan ge en ännu tydligare föreställning om landskapet: Se här!
Trots att landskapet är fascinerande med sina stora tomrum, sitt evighetsingenting, så är nog ändå staden Comacchio det bästa här:
Ullbänken
Den här sommaren reste vi med Ullbänken. Den kom till – det var alltså R som snickrade ihop den – för att Londi skulle få det bekvämt i baksätet på resan. Ullbänken är en träbänk med fasthäftat sådant där ulltäcke för hundar på ovansidan och den är perfekt passformad för att fylla mellanrummet mellan fram- och baksätet, så att den och baksätet tillsammans bildar en rymlig ligg- och sittyta för en hund.
Ullbänken utvecklade sig undan för undan till en alltmer betydelsefull medresenär och ett slags hemligt nöje, ja, kanske till ett slags begrepp. Ska vi berätta om Ullbänken? Akta så att jag inte tar ut Ullbänken!
En enda gång under resan kom den verkligen ut ur bilen. Det var i Pesaro för under dagarna där var vi fler i bilen än under resten av resan. Jag vände mig till kyparen på vårt pensionat för att förklara att vi hade ställt en ullbänk vid väggen på husets ena kortsida och att vi inte ville att någon skulle ta bort den. ”Det jag tänker säga nu låter kanske lite konstigt”, började jag. Kyparen, jag tror han heter Davide, tittade på mig slätt ansikte, han är van vid en hel del. ”Vi har haft en ullbänk i bilen under resan hit – det är alltså en träbänk med ull på ovansidan, för hunden – och nu har vi ställt den vid väggen på kortsidan. Går det bra?”, fortsatte jag. Davides ansikte var lika slätt som förut, men något i hans blick sa mig att jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. ”Jag kan visa den”, tillade jag. Vi gick nerför trappan och ut och så runt hörnet. ”Där är den. Får den stå där?”. ”Det går bra”, svarade Davide, fortfarande med orörligt ansikte.
Ullbänken visade sig ha en fantastisk förmåga att smälta in i alla miljöer, att se ut som om den hörde hemma just där den för tillfället befann sig och att den skulle lämna ett tomrum efter sig om man tog bort den – i bilen förstås, men också vid pensionatsväggen och senare, när det en dag kom en regnskur, intill trappan i källarvåningen.