Gårdagens inlägg här handlar till stora delar om en text av Bodil Malmsten. Jag kritiserar denna text. När jag lagt ut mitt inlägg, kommer efter en stund en kommentar och i denna står det att texten jag kritiserat varit mycket bättre, ja, fantastisk som tal (resten av den kommentarens innehåll lämnar jag därhän). Jag svarar och förklarar att det är texten och inte talet jag behandlat. Sedan följer fyra kommentarer från olika personer, som mer eller mindre tydligt är kritiska till Malmstens text. Sedan dyker den förste kommentatorn, ”Anders”, upp igen och är besviken och indignerad. Han inleder så här: ”Oj, förlåt så mycket att jag yttrade mig. Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.” Det här är egentligen en överraskande och underlig reaktion, men ändå blir jag inte så överraskad, för jag har sett det här sättet att reagera flera gånger på sista tiden, kanske inte främst i min egen blogg men i andra bloggar jag brukar läsa. Om man går in och kommenterar i en för en själv kanske ny blogg och sedan upptäcker att ingen eller bara någon enda av de andra kommentatorerna tycker som man själv gör, då anklagar man – gärna inlindat i ironiska ursäkter – bloggens ägare och de andra kommentatorerna för att inte tillåta avvikande åsikter. Eller så beskyller man dem för elitism och snobberi – det har jag sett på andra håll. Det här är trist och det befrämjar verkligen inte något tankeutbyte mellan människor med olika åsikter. Frågan är hur man ska komma till rätta med det här problemet. Sådana här reaktioner är egentligen utslag av omognad. Vi har alltså problem med omognad i vårt offentliga samtal (Ja, kanske kan det ses som en överdrift att kalla det så, men sådana här små bloggdiskussioner är faktiskt en form av offentliga samtal.), men omognad kan faktiskt gå över i mognad, så vi kanske inte ska se alltför dystert på det. Möjligen kan till och med ett sådant här litet påpekande föra till eftertanke och ett litet steg mot något bättre.
Månad: november 2008
Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor
foto Salvatore Laporta
Roberto Saviano, dödshotad av det neapolitanska brottssyndikatet camorran sedan hans bok om densamma, ”Gomorra”, kom ut för två år sedan, har varit gäst i Sverige i några dagar. Under dessa dagar har han bland samtalat med Salman Rushdie inför en stor publik på Svenska Akademien med rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. Under detta samtal kom de båda författarna bland annat in på hur det är att leva under poliseskort, ständigt på sin vakt, år efter år. Det är som ett fängelse. ”Hur ska jag komma ut? Hur ska jag få tillbaka mitt vanliga liv?”
Jag försöker tänka mig in i hur det kan vara att leva i den här sortens vandrande exil under en egentligen obestämd tid som väl närmast kan preciseras som ”alltid” eller ”hela livet”. Jag hittar ett uttalande som Saviano gjort för en italiensk radiostation: ”Det har varit hårt, väldigt hårt. I början tror du att du klarar det. Sen märker du att du förlorat allt: omtanken, vänskaperna, vänskapsbanden.”
Dagen därpå talade Saviano på Kulturhuset under rubriken ”Kidnappad yttrandefrihet”. På Kulturhusets hemsida hittar jag en kort bakgrundstext, som börjar så här:
UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken "Gomorra" skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).
Jag upptäcker att Bodil Malmsten satt in talet hon höll eller läste upp vid detta evenemang i sin blogg. Det vill jag läsa, tänker jag och går till sidan. Efter en genomläsning vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Var kanske det här talet tänkt som ett slags lustigt intermezzo för att lätta på trycket för en stund? Var Malmsten kanske väldigt rolig när hon läste upp det? Det kan jag inte få reda på. Men intrycket som texten ger mig som text här och nu är beklämmande. Det verkar som om Malmsten helt glömt vad det handlar om. Allt eller i alla fall nästan allt är bara ett skämt. Se här här till exempel:
Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademiens ständige sekreterare eternello contabile l´accademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen. Millissime grazie tack, Roberto Saviano, låt oss få ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedese trygg.
Är det verkligen en bra idé att på skämt erbjuda gömställen åt en dödshotad person. Eller tänker Malmsten verkligen erbjuda Saviano en tryggad plats. Nej, knappast för då hade hon inte sagt det här.
Hon skojar vidare och erbjuder – på skoj – en röd stuga som exil:
Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.
Hon uppehåller sig en stund vid den röda stugan, ja, egentligen är det talets huvudinnehåll, men så småningom går hon över till annat, bland annat så här:
En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom – det är bara vårt sätt att bekräfta någonting. Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt som står i vår makt för att det ska fortsätta att vara så.
Det är möjligt att det här talet gjorde sig bättre som just tal, låt oss hoppas det, men detta ändrar ändå inte det faktum att innehållet är mycket fattigt och egentligen bara en liten malmstenlek med det svenska eller med den svenska stugan. Dessutom: Hur rolig är den där låtsasitalienskan hon späckar eller sockrar texten med egentligen efter ett tag?
Här finns för den intresserade hela hennes text.
PS Hos Karin Stensdotter finns också en kommentar till det malmstenska talet.
En Faustscen igen: Nacht. Offen Feld
Jag läser Faust igen, kanske kan man säga att jag alltid läser Faust. Det är Faust I jag menar. Och eftersom jag läst det här dramat så många gånger, kan jag numera gå ut och in där lite som jag vill.
Jag sätter in mitt gamla ”Faustägg” igen som en liten orienteringshjälp för den som inte vistas så ofta i det här dramat.
Bakom mig har jag just nu Trüber Tag. Feld (Mulen dag. I det fria). I den scenen anklagar Faust Mefisto med stor våldsamhet för att Margareta hamnat i fängelset efter att hon dödat det barn hon fått med Faust. Faust anklagar Mefisto med en särskild hetta för att Mefisto lurat honom att glömma henne och fått honom att följa med upp till häxorna i valborgsmässonattens orgier. I alla de här anklagelserna skiner det på ett märkligt tydligt sätt igenom att Faust främst beskyller Mefisto för att han inte inte hindrat Faust från att göra som han själv för tillfället hade lust att göra. Och Mefistos ironiska svar skickar liksom tillbaka attackerna som bumeranges. Varför gör du mig sällskap när du i själva verket inte vill följa mig? Varför försöker du flyga när du egentligen lider av svindel? Var det du eller jag som störtade Margareta i fördärvet?
Men det stannar inte vid denna kalla logik, för Faust är människa och en människa kan ångra sig. Kanske är det det mest mänskliga hos människan. Ja, han har störtat henne som han älskade i fördärvet, men nu vill han rädda henne och han är beredd att offra mycket för det. Han är redo att utsätta sig för stora faror. Och Mefisto – som inte alls är den stora absoluta ondskan – låter sig övertalas till ett räddningsförsök. De ska rida på dunkla spökhästar bort från ödemarken där de just befinner till fängelset i stadens utkant, där Margareta väntar på att dödsdomen ska verkställas. Och Mefisto ska söva fångvaktaren så att Faust kan gå ner i fängelsehålan till Margareta.
Nu följer den allra kortaste, men kanske den mest suggestiva, scenen i hela dramat:
Nacht. Offen Feld
Faust, Mephistopheles, auf schwarzen Pferden daherbrausend
Faust: Was weben die dort um den Rabenstein?
Mephistopheles: Weiß nicht, was sie kochen und schaffen.
Faust: Schweben auf, schweben ab, neigen sich, beugen sich.
Mephistopheles: Eine Hexenzunft.
Faust: Sie streuen und weihen.
Mephistopheles: Vorbei! Vorbei!
Jag lägger in Britt G. Hallqvists svenska översättning av scenen:
Natt. Öppet fält
Faust och Mefistofeles kommer susande på svarta hästar
Faust: Vad sysslar de med kring galgens mur?
Mefistofeles: Vem vet vad de lagar och sjuder?
Faust: Svävar upp, svävar ned, böjer sig, höjer sig.
Mefistofeles: Det är häxornas skrå.
Faust: De strör och de signar.
Mefistofeles: Förbi! Förbi!
Denna Rabenstein (korpstenen, en klippa som är kringflugen av korpar som väntar på mer) är platsen där Margareta ska avrättas den morgon som följer på natten som Faust och Mefisto rider igenom. För i fängelsescenen som kommer efter och som är den sista i dramat, lyckas Faust inte få Margareta att fly från fängelset.
Det är en mörk ödesmättad scen som det är omöjligt att kasta ljus in i. Vi ser in i framtiden in i avrättningen. Att det sedan tillkommer ett religiöst perspektiv på detta, kan ändå inte ändra något. Det kommer att ske.
Op Talkas
Jag har grävt mig ett bra stycke in i Klaus-Jürgen Liedtkes ostpreussiska kartläggningsverk i rum och tid. Den lilla byn Kermuschienen undersöks på längden och tvären och i genomskärning med hjälp av röster från diasporans kermuschienenättlingar, dokument av många slag, brev och vandrande i den bygd som har efterträtt Kermuschienen. Liedtke säger i sitt efterord att han känt igen sitt arbetssätt i PO Enquists ”dokumentarische Methode”. Kanske finns det likheter, fast på mig verkar det som om Liedtke använt en alldeles egen ”dokumentarisk metod”. Det mest utmärkande för hans text hittills (jag är på sidan 164) tycker jag är detta att man hela tiden ”hör röster”, röster som tvingar mig att titta noga på alla möjliga detaljer: frukosten i bondstugorna, speciella fordon för att frakta tunga saker i djup snö, bröllopssederna, barnens lekar, olyckorna, tjuvskyttet och alla de märkliga ostpreussiska orden: Gnaschel, Gnos, Hichel, Pirwaß, Scharpettke… Men mer om allt detta längre fram när jag har läst och börjat smälta detta massiva material.
Det som jag vill stanna vid idag är ett intressant uttryck som dyker upp då och då i boken: ”Op talkas”. Så vitt jag kan se är det ett uttryck av finsk-ugriskt ursprung som iklätts en lätt plattysk kappa. Den första anblicken av ordet ”talkas” fick mig genast att minnas den tid då pausträdet ännu var en ungpinne och det egentligen inte alls gick att sitta under det. Satt jag tätt intill pinnen hade jag möjligen på sin höjd ett tunt lövknippe över huvudet. På den tiden sysslade jag nämligen då och då med att samla intresserade kring vad jag kallade ”semantiska talkon”. Här finns en bra förklaring av ordet:
talko, fi. talkoo(t), oavlönat gemensamt arbete; grannhjälp, arbetsgille. T. är benämning på den urgamla seden att bistå grannarna vid sysslor, som kräver en större insats av arbetskraft, t.ex. i skördetiden och vid uppförandet av hus. Den har ända till vår tid bevarats bland den finska bondebefolkningen. Senare har sedvänjan upptagits av andra befolkningsgrupper, bl.a. är många Folkets hus och ungdomsföreningslokaler byggda "på talko".
Också till Kermuschienen hade alltså detta ord nått, förmodligen via estniskan. Det är ju inte långt mellan det som var Ostpreußen och Estland. Så här skriver Liedtke:
Bei der Ernte haben sie sich gegenseitig geholfen, vor allem, wenn es ”op Talkas” ging, wenn neu gebaut wurde, haben alle mit Hand angelegt. ”Talkas” sagte man für diese Dorfgemeinschaftsarbeiten, wenn sie zu einem Nachbarn helfen gingen, reihum von einem zum andern. (s 130)
Vid skörden hjälptes de åt , framför allt när de gick ”op Talkas”, när man byggde något nytt räckte alla en hand. ”Talkas” sa man om de här gemensamma byarbetena, när de gick till en granne för att hjälpa till och det gjorde de laget runt från den ene till den andre.
Och så här:
Auch die Scheune vom Franz Steinke war 1929 ”op Talkas” gebaut worden, beim Bau kamen alle Nachbarn helfen. (s 149)
Också Franz Steinkes lada byggdes 1929 ”op Talkas”, vid bygget kom alla grannarna och hjälpte till.
Liedtkes grävande i Kermuschienens talkasförflutna lockar mig att gräva lite här i pausträdets semantiska-talkotid. Vad var det vi gjorde? Vi samarbetade kring orddefinitioner – ett ord valdes och sedan fick de som kände sig kallade ge sina definitioner. Egentligen var det en början till ett lexikon av ett eget slag. Här är några exempel:
Första utropet eller inledningen: Semantiskt talko
Sedan följer några av dessa talkon:
Sentimental – en sammanfattning av gårdagens samtal
Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion
Den obrutna förbindelsen
Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.
Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.
Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.
Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.
Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”
En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.
Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.
Jag vill visa några dimmsjok ur texten:
Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.
•
Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.
•
Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.
•
I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.
•
Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:
Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.
Översättningen är gjord av Jonas Öhman.